Göteborgsposten – 2 oktober 1874, sida 1

XXGSVSIlII. Enligt lord Hawkhursts önskan och föreskrift dröjde mr Shervald ej att uppsöka Noble Desmond och erbjuda honom earlens hjelp samt uttrycka hans. deltagande i den sorg, som drabbat den unge mannen. Desmonds kontor var stängdt. Shervald begaf sig derföre till sin vän lagkarlens kontor, och der erhöll han Desmonds adress vid Wells-street. Mr Desmond var hemma, och tjenarinnan förde Sherwald upp för trapporna samt pekade ut Desmonds rum. Lagkarlen knackade på dörren. En röst bad honom inträda. Hen öppnade dörren och steg in. Desmonds rum voro de vackraste i huset. Hans lilla mottagningsrum var ett mönster för prydlighet, men Desmond sjelf bildade en sorglig kontrast till sin behagliga omgifning. Den unge mannen hade nyss kommit in och kastat sig på en soffa. Vid Sherwalds inträde reste Desmond sig upp och vände mot den inträdande ett ansigte, som var så blekt och aftärdt af sorg och oro, att Beryl sjelf knappt skulle ha igenkännt det. — Är det något nytt? frågade Desmond. Ah, jag ber om förlåtelse, sir; jag trodde att det var en polisman som kom. Vill ni ej sätta er? Den unge mannen reste sig upp med svårighet men med en medfödd artighet, som ej ens i olyckan kunde öfvergifva honom. Han hade ej varit afklädd eller sofvit sedan Beryls försvinnande och var alldeles utmattad. — Jag är mr Sherwald, lord Hawkhursts lagkarl, sade Desmonds gäst. Jag kommer från earlen. Var god lägg er igen, mr Desmond. Jag skall gå genast, om ni ej gör det. Desmond yttrade några ord till ursäkt och sjönk tillbaka på soffan samt tecknade åt sin gäst att sätta sig. Sherwald drog fram en stol, så att han kunde ses af sin värd fullkomligt och satte sig ner.