Göteborgsposten – 30 september 1874, sida 1

ytterlighet skärpt uppfattningsförmåga. Alltsammans hade varit ett bedrägeri. Dane Conyers var ej död, men han hade velat göra sig fri från henne och låta henne tro, att hon var död. Hon förstod sanningen lika klart, som om han bekännt den för henne. — Han lefver! Han lefver! hviskade hon, i det hon med vilda blickar stirrade ut i rummet, Huru kommer det sig, att jag aldrig misstänkt sanningen? Hvad är hans verkliga namn? Hvem är han? Och, oh, min Gud, hvad är jag? Det lugnande pulfret hade ännu ingen verkan på henne. Hon var till hälften vansinnig af sin ångest och sina farhågor. Hon var två mäns hustru! Hon hade gift sig med Desmond i den tron att Conyers ver död, och hon yttrade med djupaste förfäran för sig sjelf: — Jag har brutit landets lagar. Jag har begått tvegifte. Jag har bragt vanära öfver Noble, som jag älskar högre än mitt lif. Oh, hvarföre fick jag ej dö i Ouchy? Och utanför hennes dörr satt Desmond tålig och vaksam, väntande på en kallelse in. Då eftermiddagen började framskrida, kunde han ej uthärda sin oro längre. Han vred sakta om låset, öppnade dörren, trädde in i rummet och skred fram mot bädden. : Det pulver doktorn lemnat för Beryls räkning hade slutligen visat sig verksamt, och hon låg nu i en drömlös slummer, som ganska mycket liknade döden. Desmond höll andedrägten, då han blickade ner på henne. — Hon liknar en lilja, som blifvit bruten af stormen, tänkte han. Hvad är detta för en sorg som drabbat oss? Har hon upptäckt, att hon ej älskar mig? Jag vill ej tro det. Hvad är detta då för en hemlighet? Han kunde ej genomtränga den. Han stod der en lång stund och gaf akt på hennes sällsamma slummer.