Göteborgsposten – 30 september 1874, sida 1

man nu har velat vinna för det, som uttryckligen blifvit uppstäldt såsom hufvudändamålet med regleringen. Detta framhölls också mycket riktigt i Andra kammaren af grefve Posse, som likväl vid omröstningen öfvergafs af sina partikamrater. Det ser ut, som hade man haft mycket brådt om med detta ärende, emedan man icke ens har gitvit sig tid att inhemta hofrätternas utlåtande om komitbetänkandet. En af de anmärkningar, stundom oftast blifvit gjorda mot den nuvarande regeringen, är, att dess ledamöter ej synts känna något stort behof af att böra de lagliga myndigheterna om sådana saker, som tydligen tillhört deras verksamhetsfält. Såsom undskyllan har stundom blitvit påstådt, att myndigheterna inkomma med så stridiga yttranden, att de endast orsaka förvirring för departementschefen. Om så är, bör det väl vara hans åliggande att utreda saken, men ej kan derför grundlagens bud i R. F. 8 10 åsidosättas. Der föreskrifves ingalunda, att ombetsvorkens meningar skola tagas till efterrättelse, men deremot är det klart, att dylika betänkanden skola bilda ett nyttigt material för frågans bedömande, kanske af fullt ut så stort värde som de upplysningar, hvilka kunna hopsamlas af tillfälliga regeringskomitser. För uraktlätenheten i det nu ifrågavarande fallet anföres såsom skäl af regeringens vänner, att hofrätterna ej kunde lemna tilllörlitliga underrättelser om domarnes tjensteärendens mängd och beskaffenhot. Men då kan också frågas, om de herrar, som sutto i komitn, voro bättre i stånd dertill. Det medgafs, att endast domböckernas granskning kunde gifva ett tillfredsställande resultat i detta afseende, men derjemte påstods, att hofrätterna icke kunde åtaga sig detta besvär. Då man nu vet, att icke heller hrr komiteledamöter gingo i land dermed eller ens försökt det, må man väl hafva grund för det antagandet, att frågan ej var tillräckligt utredd i det skick, hvari hon förelades riksdagen till afgörande. Sådan var ätven Första kammarens tanke, ehuru denna underkändes vid den gemensamma voteringen. Anledningen till sakons påskyndande, som icke ;ens tillät den af grundlagen föreskrifna förberedningen, låg förmodligen deri, att man. så snart ske kunde, ville afbjelpa missförbållandet med åtskilliga häradshöfdingars ringa aflöning. Dock kan det synas, som samma uppgift hade kunnat lösas ändå, utan att man till föga fromma för det hufvudsakliga ändamålet (rättsväsendets förenkling genom sportlernas borttagande) hade beböft tillgripa så brådstörtade åtgärder. Första kammaren beslöt för ein del, att, på samma gång ärendet hänskötes till vidare utredning af hofrätterna, ett anslag af 45,000 rdr skulle ställas till K. M:ts disposition att användas till löneförbättring åt de svagast aflönade häradshösdingarne. Men kanske just detta vållade, att Andra kammaren hellre antog regeringens förslag genast. Åtminstone framstäldes af några talare såsom ett slage skrämskott, att riksdagen vore tvungen att bevilja ytterligare dyrtidstillägg, så vida ej frågan afgjordes i öfverensstämmelse med K. M:ts proposition. Denna obenägenhet å regeringens sida att på sådant sätt tillmötesgå domarnes billiga önskningar förefaller desto anmärkningsvärdare, som dyrtidstillägg eljest äskades till ansenliga belopp för alla andra tjenstemän, till och med för departementscheferne sjelfve. Men i detta fall ansåg man sig lätt nog kunna smeka sparsamhetskänslorna hos Andra kammarens majoritet. Löneregleringen bar företagits med ledning af den åsigt, att det minsta, som en höradshöfding bör hafva i lön, uppskattas till 5,500, det högsta till 8000. Vi kunna icke finna dessa vilkor öfverdrifvet lysande under nuvarande förhållande, då det gäller domarståndet, som i alla samhällen bör vära i en sådan ställning, att den fullt motsvarar embetets höga vigt och de kunskaper, hvilka erfordras för dess skötande. Detkan aldrig blifva till båtnad för det allmänna, om domarne, jomförde med andra medborgarklasser, hvilka visst icke kunna anses stå öfver dem, befiona sig i tryckta eller ens alltför tarfliga ekonomiska förhållanden. Skall indragning ske, är det vida att föredraga, om lönerna nedsättes för många andra embetsmän, hvilkas åligganden på långt när icke kräfva sådana egenskaper som en god domares. Men äfven om man anser, att en häradshöfding kan vara sullt belåten med omkring 5 å 8000 rdr, följer alls icke deraf, att inga dylika sysslor böra vara högre aflönade. Det är särdeles önskligt, att hädanefter, såsom hittills, platser med större inkomster, äfven om göromålen icke tillväxa i alldeles samma proposition, kunna förbehållas åt mera framstående förmågor, som derigenom till större antal egna sig åt denna bana. Ty man kan icke vänta, att de utan ersättning skola omfatta ett yrke, som ej kan erbjuda dem annat än i bästa fall en bergning. hvilken i våra dagar anses temligen knapp inom t. ex. de betydligare jordbrukarnes, köpmännens och industriidkarnes klasser. E— —————————— — — NA att lnenanda