Göteborgsposten – 30 september 1874, sida 1

Åtminstone kan staten icke med bestämdhet påräkna, att kallets inre lockelser skola ständigt visa sig ötverlägsna de praktiska konsiderationorna. En särskild omständighet torde härvid äfven böra beaktas, nemligen den att innehafvarne af de mera inbripgande domsagorna förut kunnat aflöna biträden, för hvilka denna anställning varit den praktiska, juridieka skola, i hvilken vår domarekår till stor del utbildats. Då häradshöfdingarnas löner minskas, torde deraf följa, att de icke hafva råd att hålla sådana biträden, utan få de, som hädanefter vilja genomgå en dylik lärokurs, vidkännas större uppoffringar, hvilka väl icke komma att inverka lockande på de mera obemedlade, hvilkas begåfning annars manat dem att egna sig åt domarekallet. K. M:t har i stället föredragit att helt och hållet afskaffa de bättre domsagorna och ställa alla nära nog i jembredd med hvarandra. Man bar endast tsgit i betraktande olikheten i folkmängd-och i de afgjorda målens antal, då det gällde att fastställa en skilnad i löneförmånerna. Huru svälvande dessa kännetecken på domsagornas större eller mindre besvärlighot måste vara, insos lätt, om man besinvar, att de juridiska målen ej kunna helt enkelt aritmetiskt jemföras med hvarandra. Ett enda brottsmäl af invecklad beskaffenhet kan krätva lika stor möda å domarens sida som hundratals skuldfordringsmål. Dessutom är det ofta en förtjenst hos domaren, att de instämda målen äro färre till antalet, emedan han kan så utöfva sitt kall att allmogen råda och bjelpa, att flera förlikningar komma till stånd än i en annan domsaga, der häradshöfdingen är mera likgiltig. Folkmängden är också så ganska vansklig faktor i beräkningen, emedan rättegångarnes talrikhet ej beror så mycket derpå som på andra förhållanden, t. ex. affärernas liflighet i orten, mängden af fabriker och bruk m. m. Det säkraste hade väl derför varit att helt och hållet afstå från dylika ovissa probabilitetskalkyler och i stället inhemta faktisko upplyeningar, som endast kunna stå hofrätterna till buds. Emellertid har nu K. M:t med ens fråntagit en stor mängd häradshöfdingar betydliga belopp af deras inkomster. Det formella berättigandet dertill kan väl icke betviflas, emedan ända sedan 1840 (med blott några få års afbrott på 60-talet) i alla fullmakter inryckts det vilkor, att häradshöfdingarne måste underkasta sig en framtida reglering. Men billigheten kan med skäl sägas fordra, att innan en dylik åtgärd vidtages, som så djupt måste rubba många aktade embetsmäns ekonomi, det göres fullt klart och tydligt, att staten har vunnit en fördel motsvarande den skada, som de enskilda lida. Det är ingen Ebåtnad för det allmänna, om en stor del af domarståndet utan vidare förberedelse underkastas en betydlig minskning i sina inkomster, vid alldeles samma tid, då lönerna för alla andra tjenstemän förhöjas. Och allt detta för en besparing i statsanslag af ej fullt 50,000 kronor! i Det kan sättas i fråga, om den nuv. justitiestatsministern var moraliskt förbunden att tillstyrka stadfästelsen af löneregleringen. Äfven om man fattar kontinniteten inom mini stören i så vidsträckt mening, att efterträdaren bör knyta vid tråden, just der föregångaren släppt densamma, föresanns i detta fall den vigtiga omständigheten att iakttaga, att riksdagen fäst ett vilkor vid K. M:ts förslag, som således ej alldeles oförändradt förelåg till sanktionering. Vi nämde, att vilkoret var obetydligt, men det var dock tillräckligt betydande för att komma i strid med gällande stadgar om civila embetsmäns pensionsrätt. Skulle nu denna, oaktadt nya löner å stat blifvit fastställda, enligt hr Nils Larssons förslag ej blifva större än förut för bäradshöfdingarne, så upphäfdes, hvad dem beträffar, rättigheten att med bibehällande af sina löneförmåner vid viss ålder taga afsked, en rättighet, som bekräftas af K. M:ts nåd. bref af d. 16 mars 1858 och af d. 30 nov. 1868. Den nuv. hr justitiestatsministern kunde otvifvelaktigt hafva funnit detta vilkor fullt tillräckligt för att derpå stödja sitt vidhållande af den åsigt, som han i frågan uttalat, medan han ännu var justitieråd, och för att derpå och på de skäl, han då anförde, grunda sitt afetyrkande till denna lönereglerings fastställande. Att han det icke gjorde, har helt visst icke ökat hans sympatier i landet eller gifvit den nuv. regeripgen en fastare ställning inför den allmänna meningen. Furstliga gäster. På inbjudning af konungen väntas, som bekant, i morgon torsdag prinsen af Wales och kronprinsen af Danmark till Stockholm. Prinsarne anlända, be