Göteborgsposten – 25 september 1874, sida 1

TLTIOMUGSUOH GOn SV DUPLVILHNLVLÄA — ———— —— —U: — cropp som den kan sägas besitta, och det förta som han skulle vara benägen att göra, är itt föreslå sina ministrar att upphäfva belägingstillståndet. Att lefva derunder har man annars nu så pass vänjt sig vid, att det icke presist bokommer hvarken individerna eller den allmänna rörelsen väl eller illa, men en dylik ställning är dock icke normal — och hvad tjenar den i öfrigt till? Det bref, som Bazaine adresserat till Newyork Tribune, har icke fått offentliggöras at de franska tidningarne, men en del af publiken har genom de engelska bladen fått kännedom derom och göra deröfver sina kommentarier. Dessa kommentarier utfalla allesammans utan något enda undantag till ex-marskalkens nackdel, och lika enhälliga äro försäkringarne att hans i slutet af brefvet uttalade förmodan, att hans militära bana ännu icke är slutad, är en ren absurditet. Man har likväl så många gånger haft exempel på att opinionen på ett öfverraskande sätt vexlat, att sådant väl äfven härvidlag kunde ske, så otroligt det för närvarande ser ut. Hvad angår Bazaines kritik öfver Mac Mahons sätt att kommendera armån i augusti 1870, så är denna väl i hög grad malplacerad och skadar honom värst sjolf, men den är beklagligen icke utan grund, och hans uppfattning delas af många erfarna militärer. Mac Mahon har aldrig såsom fältherretalent ansetts jemförlig med Bazaine af de kompetentaste domare, men alla äro ötverens om att han, å andra sidan, skulle ha varit oförmögen att, såsom denne, blanda politiska planer i sin strategi. — Utgången af processen mot öfverste Villette och de öfriga anklagade för medvetenhet och medhjelpande i hans flykt har icke väckt något särdeles uppseende, och domens lydelse var på det hela taget ungefär eå som man hade väntat. Det torde emellertid observeras, att rättegången icke spridt något bestämdt ljus öfver huru flykten verkligen tillgått. Man torde från den stora processen mot Bezaine erinra sig den besynnerliga roll, som hade spelats af en viss Regnier, hvilken hade rest mellan Versailles, Metz, Chiselhurst och Wilhelmshöhe i den såsom han uppgaf, helt vackra och patriotiska afsigten att skaffa Frankrika en fördelaktig fred. Det var ett ärelystet tilltag af nämnde herre, som var en inom den politiska verlden aldeles okänd personligbet, och tankarne rörande honom voro i allmänhet delade, antingen han var en demdristig galning eller en äfventyrare af värre slag. Regnier fann för godt att, när åtskilliga upplysningar om hans färd kommo i dagen, skyndsammeligen afvika, och det visade sig genast att han hade valt det rätta ögonblicket, ty i samma stund som han lemnade doms-salen och direkte begaf sig till bangården, undertecknade krigsrättens president, hertigen af Aumale, arresteringsordern mot honom. Hans sak har sedan dess varit föremål för en omsorgsfull pröfniög och i hans frånvaro fäldes i fredags domen öfver honom. Han befinnes ha varit rätt och slätt en af furst Bismarck besoldad spion, som under det han i Metz lyckades slå puder i ögonen på Bazaine (hvars oskuld i afseende på Regniers intriger blifvit till fallo ådagalagd) sjelf höll sina egna så mycket bättre öppna, och samvetsgrant kunde rapportera till den, som aflönade honom, en mängd intressanta detaljer om tillståndet inom fästningen, dess försvarsoch aubsistensmedel m. m. På grund af aldeles ojäfaktiga bevis blef Regnier dömd till döden, men lärer förmodligen akta sig att sätta sin fot på fransk botten och derigenom riskera att se domen gå i verkställighet. Han bor för närvarande i Belgien, der han utanför Bryssel köpt en stor egendom. Det finnes i alla tider projektmakare, och det är rätt egendomligt att se, huru folk, sor äro begåfvade med mycken fantasi och ring: fackkunskap, under olika förhållanden rikt: sin uppfinningsförmåga åt olika håll. Medar kriget pågick sysslade några tusen hjernor me verksammaste medlet att förgöra preussarne, ocä ingen dag gick förbi utan att de vidunderli gasto förslag sägo dagen. An var det en ka non, som med ett enda skott skulle död e 100,000 man, än var det den grekiska el den, som skulle uppbränna de preussiska för Il ekananingarne och alla deras försvarare, ä st var det ett slags pulfver, som skulle utströ e ifrän luftballonger, falla ned ibland fienden oc n dölva honom under 24 timmar, under hvilke atid de hurtiga nationalgardisterna skulle ryck t-JUus och expediera honom ända till sista mai d. Det talades också om ett nys-pulfver, hvar it genom preussarne skulle nysa ihjäl sig, oc la ett förslag, som var mycket populärt, var de on l om ett slags ring, innehållande blåsyra, so! — ake — — : ::: — D (LL OO Ca0 ÄR Fear dar och omtalat I det. Om ni kan