mer än de faktiska hinder, som naturlagarne uppställa. Den rike, som skänker tusontala riksdaler af sitt öfverflöd, är ej mera välgörande än enkan, som bortgifver sin sista skärf. Den, som när han vill, kan besöka kyrkor och konventiklar, är ej mera religiös än martyren i fängelset, hvilken ej får begagna sin bibel eller tala med sina trosförvandter. Men lika litet, som den fattige har rätt att pocka på rikedom för att få göra mera godt åt sin nästa, lika litel har martyren rätt att blott för sin trosutöfnings skull fordra ändring i statens lagar. Kan han öfvertyga staten om sin fordrans öfverensstämmelse med Guds verkliga bud, håller han sig naturligtvis inom lagens gränser. Men trotear han lagen, litande på en högre makt, må han då betänka hvad detta innebär och hvilket ansvar han ådrager sig! Staten följer då ein öfvertygelse om det rätta eller det tillåtna och behandlar den olydige efter sina lagar, hvilket icke hindrar, att både den förföljde och den förföljande kunna i moraliskt alseende stå lika rena inför Guds domstol. (Forts.)