Göteborgsposten – 23 september 1874, sida 1

AA. — A — — —— Utan tvifvel är det alltså en motsägelse eller ett oegentligt språkbruk att tala om rättigheter emot staten, som är grunden och upphofvet till all rätt. Det är icke blott en oriktig mening, utan ock en praktiskt farlig lära, emedan derigenom försvagas aktningen för staten och i och med det samma för. den verkliga rätten. Staten får ej heller rätten från sina undersåtar, som ju sjelfve ej hade den, utan måste hemta den ur sitt eget väsen. Och då rätten beror på statens tillvaro, måste staten, för att fylla sin uppgift, i främsta rummet upprätthålla sig sjelf. Derför är det hans pligt emot den allmänna verldsordningen att taga alla sina undersåtars krafter i anspråk för sin egen upprätthållelse. Vidare är det staten ensam, som pröfvar och afgör, hvad han skall göra eller underlåta. För folkets medlemmar gäller såsom undersåtar intet annat än åtlydnad af statens bud. Naturligvis står det dem såsom tänkande menniskor fritt att bedöma, om en lag öfverensstämmer med rikets bästa eller ej. Men då lagen en gång finnes, är det deras samhällspligt att följa den, huru än deras egna åsigter om dess lämplighet må vara beskaffade. ; För att vinna sitt ändamål ålägger staten sina undersåtar vissa pligter, hvilka till sin natur och sitt omfång bestämmas af lagarne. Men emedan dessa pligter ej kunna uppfyllas, så vida ej den, på hvilken de hvila, eger en passande verkningskrets, gifver staten sina medlemmar för pligternas skull motsvarande rättigheter. : Dessa gälla icke emot gifvaren sjelf, utan endast mot främmande intrång, vare sig af de andre medborgarne eller af utländiogar. För deras häfdande kan statens skydd åberopas, hvilket lemnas, så vida det öfverensstämmer med hans eget ändamål. Alla rättigheter och friheter, som vi åtnjuta inom ett samhälle, hafva vi således undfått af detta, och ej till vår egen fördel utan för att främja det allmänna bäeta. De kunna återtagas eller inakränkas, i samma ögonblick som de icke längre äro förenliga med rikets välgång. i Staten ensam eger tillika att välja de utvägar, som lättast och säkrast leda till det åsyftade målet. Men ändamålet helgar icke medlet. Religionen och sedligheten ingå ock i den gudomliga verldsordningen och måste vördas äfven af staten och dess målsmän. Likväl blir i alla fall statens befallning bindande för undersåten, om också den djudande har misstagit sig om det moraliskt eller religiöst rätta. Det blir då en samvetssak för den enskilde att välja emellan de pligter, som ställa sig i strid med hvarandra. Väljer han att följs, hvad ban med rätt eller orätt anser vara Guds bud, uppreser han sig emot staten och utsätter sig för det lagliga straffet. Det är här icke fråga om den enskildes tillräknelighet eller moraliska skuld för en sådan handling; utan allenast om staten handlar emot Guds bud, då han tvingar undersåten till lydnad, den senares enskilda öfvertygelse må vara hvilken som helst. Det kommer an på, om staten har rätt uppfattat den religiösa pligt, som åligger honom, och detta är åter en Åsamvetsfak för den styrande, som handlar i statens namn. Öfver en gernings moraliska natur dömer hvar och en sjelf, och, så vida sedligheten äfven är bindande för staten, kan det här icke vara fråga om den enskilda moralen, utan om de pligter, som en förnultig pröfoing uppvisar såsom bindande för honom. Det moraliskt riktiga måste hvar och en genomföra, så långt han kan, efter sin egen bästa uppfattning. Statens makt sträcker eig öfver alla undersåtarne, och han icke blott kan, utan bör tvinga dem att bidraga till uppfyllelse af statens moraliska pligter, sådana staten uppfattar dem. Det kunde nu se ut, som om det vore meningen att förneka religionsfrihet och samvetssrihet för den enskilde. Men så är ingalunda fallet. Hvad först eamvetet beträffar, så är det icke nog dermed, att samvetet ej får tvingas, utan det kan icke ens tvingas. Samvetet är ju en känsla inom menniskan, och staten, som. ju oförnekligen verkar genom yttre medel, kan icke komma åt denna känsla, då den en gång har vaknat. På samma sätt är det med religionen, som också är något rent andligt, en sak emellan menniskan och Gud. Men så vida jag i gerning vill tillämpa, hvad jag anser för samvetets bud, så vida jag vill utöfva min religion i vissa bestämda ceremonier, då kan statens bud träda mig i vägen. Derigenom förminskas icke min egen religion och sedlighet, snarare kan det hända, att de stärkas till ett nytt andligt lif. Då äro för mig statens befallningar ej att akta JAÖ Rn KR Rn hass I nSOmgin IJafuont. för