Göteborgsposten – 23 september 1874, sida 1

Desmond stoppade brefvet i sin ficka, påtog sin hatt och skyndade ut ur huset. Såsom han tänkt, var Beryl redan på väg till Brunswick-square. Han vek af in på Oxford-street, och hon hade ej längre försprång, än att han snart blef varse hennes smärta gestalt. Hon såg sig ej om, och han följde tätt bakom henne, då hon vek af in på Tottenhams-gatan. Då hon gjorde sin venliga afvikning på Bedford-square, steg han helt lugnt fram till hennes sida och tog hennes arm under sin. Beryl såg upp med ett svagt utrop och skulle ha dragit sig ifrån honom, om han ej hållit hennes arm så fast intill sig. å — Är ni på väg till Brunswick-square? frågade han. Beryl svarade jakande. — Jag skall följa er till mrs Ryans dörr, sade Desmond, och skall vänta på er utenför. Ni behöfver blott stanna en helt kort stund. Allt hvad ni behöfver säga till damen är, att ni måste lemna er plats. Jag skall skicka er tillbaka fill Wells street i en droska och skall komma till er, så fort jag slutat några angelägna göromål. Är ni belåten med det, min älskade? Det var en tät dimma denna morgon. Han lutade ner sitt hufvud för att se i hennes ansigte. Hon var mycket blek, och stora röda ringar omgåfvo hennes bruna ögon. — Fann ni mitt bref på morgonen? frågade hon. — Ja, svarade han. Trodde ni; Beryl, att jag skulle låta era barnsliga betänkligheter stå emellan oss nu? Ni har frihet att gifta er med mig. Ni älskar mig, jag älskar er. Jag har frihet att gifta mig med. er, jag kan gifva er ett behagligt hem. Hvad är mer att säga? Vi skola förjaga det förflutna ur vårt minne. Jag skall lära er glömma, att män stundom äro låga och grymma, och ert lif skall hädanefter ständigt vara solbelyst. Ni behöfver aldrig tänka på eller tala om honom, som för så kort tid sedan omkom i Alperna, Vi skola glömma, att han