Göteborgsposten – 23 september 1874, sida 1

Kan staten ålägga undersåter en obegränsad värnepligt!? II. Vi nämde; att det fins en annan åsigt om staten, än den, som vi förra gången framstälde, i det vi derjemte sökte visa, huru förderflig hon måste blifva i sin följdriktiga tilllämpning, och att sakernas naturliga gång måsto tvinga ett folk, der sådana läror fått ostörda äta sig in, att förr eller senare genomföra dem i fullaste mått. Vi antydde också, att i denna åskådning fins intet rum för pligten, och att, om man ändå temligen godtyckligt inflickar detta begrepp, dess betydelse så att säga neutraliseras genom Åmedborgarnes inskränkande rättigheter emot staten. Hur skulle det taga sig ut, i fall man vände om satsen och påstode, alt undersåtarne äro till för statens skull? Vi vilja bär oj anställa några djupgående undersökningar om statens ursprung och natur under en dylik förutsättning, huru vida han är en gudomlig inrättning, huru vida han är ett väsen för sig, en organism eller en person, såsom månge djupsinnige tänkare hafva hållit för sant. Det enda, som här kan vara af nöden, är att draga några sluttöljder af denna åsigt, om den antages för den rätta. Först och främst är det då klart, att staten måste hafva ett ändamål eller en bestämmelse, som ej nödvändigt sammantaller med dess enskilda medlemmars. För det andra måste likväl denna bestämmelse, hvilken den än månde vara, här på jorden uppfyllas genom undersåtarnes krafter. För att dessa skola räcka till och kunna verka så mycket som möjligt, måste staten draga försorg derom, att undersåtarnes behof blifva sylda i den mån, som för statens välfärd är nödig eller nyttig. Men å andra sidan måste deras intressen genast vika, så snart det är fråga om statens bestånd eller: statens välgång icke med dem kan förlikas. Det är råledes staten, som har rättigheter emot undersåtarne, och emot honom äro de fullkomligt rättslöse. Detta kan synas ett hårdt tal för dem, som ofta hafva hört talas öfver statsdespotiom. Men så vida detta ord skall hafva någon mening alls, måste det betyda en despotism, utöfvad i statens namn af menniskor, som oriktigt fattat sitt åliggande såsom statens målsmän. Det gäller då att undanrödja deras viilfarelse och efter bästa förstånd upprätta en annan styrelse, men statens befogenheter lida ej derför någon inskränkning. Ty det är en allmänt erkänd sak, att rätt och lag finnas först i staten och bero på hans tillvaro. De, som tala om menniskans rättigheter såsom gällande äfven för: staten och oberoende af honom, mena dermed ingenting annat än menniskans behof, som fordra tillfredsställelse. Men rätten består icke i behofven, utan i deras begränsning. Då nu behofven till sin natur äro oändliga och derför ej kunna tillfrodsställas, måste de begränsas för att fyllas. Derför, äfven om man säger, att staten stiftades för de menskliga behotvens skull, måste man modgilva, att detta endast kan ske genom deras begränsning, som juet verkställes af staten. Men gränsen skapas endast af rätten, som fastställer skilnaden mellan mitt och ditt 0. 8 v. Rätten är således i sin ordning ett verk af staten och ingår åtminstone såsom ex beståndsdel i hans ändamål. Haru vida statens uppgift sträcker sig längre, må vara osagdt.