Göteborgsposten – 21 september 1874, sida 2

i den Shvita ligans våld; barrikader ba uppkastats å de förnämsta gatorna; polisen bar drifvits tillbaka; tullhuset, stadsbuset med 500 man gevär och polisstationen med guvernören och general Longstreet ha gitvit sig; all statens och stadens egendom, arsenalen och telegrafen ha kommit i de upprorisko hvites ego. Statsregeringen har ifrigt vädjat till presidenten Grant och besvurit honom att till hennes understödjande begagna förbundsmyndighetens makt, och presidenten har svarat med en proklamation, i hvilken han uppmanar de upproriske att skingras inom fem dagar. Han har derjemte sändt en truppstyrka af flera tusen man till Louisiana. Hans befallning till trupperna att undertrycka upproret innebär, att Washingtonsregeringen inser, hvad hon måste göra. Hvarje yttring af svaghet skulle nu vara oförlåtlig, sedan man haft så många varningar. Att presidenten Grant emellertid sjelf anat ett dylikt utbrott, framgår af tonen i ett bref, som han tillställt krigsministern ännu före de oroande underrättelserna om utbrottet i New Orleans, i hvilket bref mr Belknap tillsäges att rådgöra med the attorney general angående de författningsenliga åtgärder, som böra vidtagas mot de oroliga staterna. Förenta Staternas författning synes nu komma att sättas på ett härdt prot. Dess brist på elasticitet i plötsliga och oförutsedda fall har alltid angifvits som dess synverliga svaghet, och den vidskepliga vördaad, hvarmed författningen betraktas af det amerikanska folket, är, fastän i och för sig ett element af styrka, likväl ett hämmande band på den verkställande makten under en sådan kris som denna. Det är naturligt, att presidenten och hans regering måste vara försigtiga, då de börja en inblandning i en stats inre angelägenheter, hvilken, säger Times, skulle kunna föra dem in på en stråt med alldeles oberäkneliga följder ; ty om den verkställande makten skalle öfverskrida sin af författningen medgitna myndighet, skulle det icke bli lätt att af folket erhålla fullständig tillgist derför, om än en forwel decharge skulle för tillfället lemnas. Tanken härpå är väl anledningen till den tvekan — man skulle nästan kunna säga blyghet — hvarmed sörbundsregeringen i Washington hittills upptagit nödvändigheton af att inblanda sig i de särskilda Unionsstaternas inre förvirringar, Oredorna i Sydstaterna och isynnerhet i Mississippi-dalen änder de senare månaderna hafva sått gå till de etörstalytterligheter, utan att hotas at någon inblandning från förbundsregeringevs sida. I Arkansas, likasom förut i Louisiana, hade Unionsmyndigheterna visserligen till skenet tillförsäkrat makten åt ett af de båda partier, som genom sina våldsamma och samvetslösa fejder söndersleto samfundet, och hade på det sättet stadgat ordningen. Men i de andra staterna såsom Syd-Carolina, Georgia, Tennessee och llissisippi, fingo de hvite och negrorna med öppen fysisk styrka eller med begagnande af det systematiska mordets förfärligare vapen utkämpa sin strid. Det är osäkert, huru länge den allmänna meningen i Förenta Staterna skall fördraga denna sakernas ställning; men så fort som general Grant flaner, att han enligt all sannolikhet har ett lämpligt understöd af folkmeningen, akall bar troligen icke ha någonting emot att vidtaga sträogare åtgärder, än författningens bokstaf skulle medgifva. Emellertid se vi här bekräftadt hvad vi fruktade skulle följa genom den sakernas utveckling, som efterträdde det stora borgerliga kriget. Genom en filantropi, som skred till beklagansvärda ytterligheter, gaf man genast åt de dittills i slafveriets råhet hållne svarte lika rättigheter i alla ting mea de hvite, och denna nyvunna makt ha de svarte onekligen ofta missbrukat för att bämnas lidna oförrätter af de hvite, likasom å andra sidan desse senare, uppretade öfver att störtas från en makt, som de ansett tillhöra sig, och från en myndighet öfver de svarte, som de trott genom arf tillhöra sig, hafva begagnat hvarje tillfälle att i äfven blodiga dåd visa sin harm och vrede, Med orolig uppmärksamhet följer den bildade verlden dessa tilldragelser, hvilka skola, om de än kunna af unionstrupperna undertryckas, likväl kräfva stora och blodiga offer och utgöra en ny yttring af det borgerliga kriget, hvilket rasar i Sydstaterna i aocialt hänseende lika våldsamt som förr i politiskt. Från Spanien telegraferas till Times under d. 15 sept.: Officiela carlistdepescher cmtala en seger, som carlisterna vusnit vid Sanguesa, sydost om Pampeluna.. En navarra isk bataljon angrep 1400 man regeringstrupper och dref dem med bajonetten mot Sanguesa. Ett helt kompani af Guadalajara-regementet tillintetgjordes. De slagna regeringstrupperna drogo sig tillbaka. Carlisthärens öfverbefälbafvare Dorregaray har tillsändt regeringsgeneralerna ett bref, hvari de uppmanas att föra kriget på ett menskligare sätt, ty, säger han, detta krig blir från regeringstruppernas sida med hvarje dag grymmare och blodigare. Carlisterna förneka officielt, alt de skjutit på det bantåg, med hvilket de tyska och österrikiska sändebuden foro till Madrid. Denna boskyllning är ett skamligt förtal; de diplomatiska personligheterna äro heliga för carlisterna.