Göteborgsposten – 21 september 1874, sida 1

jag lefver, och om jag finner, att Callender begagnar sitt inflytande mot mig, skall jag skilja honom från hans beqväma förvaltarskap. Jag skulle vilja gifva till mycket för att få veta hans åsigter om mig — för att få veta deras planer rörande dispositioner af inkomsterna — för att få intränga i alla deras hemligheter. Det är lätt nog, och jag skall göra det. Han hade lika litet någon betävklighet för alt uppträda som lyssnare, som Öetavia förut på aftonen hade haft. Utomordentligt sjelfvisk och ej besvärad af någon stark hederskänsla, smög han sig upp för trapporna, passerade korridoren och smög sig in i Octavias toilettrum. Han hade ej, förr än han inträdde i rummet, tänkt på kammarjungfrun, men den franska qvinnan var i nedre våningen. Han vred sakta om nyckeln i låset och smög sig öfver den ljuscirkel, som spreds genom brasan i kaminen, bort till den dörr, som stod i förbindelse med boudoiren. På en stor svart marmorpiedestal stod vid ena sidan om denna dörr en utmärkt väl utförd marmorstaty af en österländsk dansande flicka. De bara armarne voro höjda öfver hufvudet, och händerna höllo något musikaliskt instrument liknande en tamburin. Denna staty, förfärdigad af en ryktbar bildhuggare, var en af de många prydnaderna i lord Havkhursts stedshus. För Dane Conyers lämpade den sig utmärkt väl i detta ögonblick, emedan han kunde gömma sig bakom den. Han ställde sig tätt bredvid den, lutade hufvudet mot dörren och lyssnade, lika orörlig som statyn, ifrigt till samtalet mellan hans hustru och hennes onkel. — Om de tro sig kunna undanhålla penningerne för mig, så misstaga de sig, tänkte han. Men om jag på förhand är vernad, så är jag på förhand försedd med försvarsvapen. Jag undrar hvad det är för plan de ha uppgjort: Kanhända, att han kommit för att förkunna, att de ingenting kunna göra. Trärtemot Conyerg förväntningar: hade de första: ord