Göteborgsposten – 21 september 1874, sida 1

Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 13 sept. 1874. Den politieka verlden har med oro mottagit underrättelsen om den lilla kollision, som egt rum mellan en carlistisk postering och ett at de preussiska krigsfartygen, som hr von Bismarck skickat ner till de spanska farvattnen. Man är icke utan fruktan för, att af denna lilla gnista eller någon annan, som lätt kan upptändas, skall uppstå en brand, som kan komma att sprida sig äfven till Frankrike. Alla opartiska äro öfverene om, att den franska regeringen. gör allt, hvad som är materielt möjligt för att hindra tillförseln till den spanska rojalistarmån af krigsförråd och andra förnödenheter. Sjelfva oppositionstidningarne, såsom t. ex. Siöcle, erkänna detta förhållande och medgifva, att hela den franska armån icke skulle förslå att hålla vakt vid Pyrenåergränsen för att hindra smugglingen, då det är ett faktum, beklagligt elter icke, att befolkningen i de franska gränsdistrikten nästan utan undantag sympatiserar med sina carlistiska grannar och att de lokala förhållandena göra det absolut omöjligt att afspärra den ena sidan från den andra. Men man är lika förvissad om, att Bismarck icke skall göra billigt afseende härpå och att, om han verkligen är besluten att göra en intervention på halfön, han afsigtligt skall uppställa sådana fordringar på Frankrike, som den härvarande regeringen icke lan ingå på och hvarigenom han elutligen skulle få sin vilja fram att ånyo indraga detta land i ett krig. Det kan väl hända, att dessa farhågor äro ogrundade och att i allmänhet fruktan för Tysklands krigslust är obesogad, men, såsom nyse sades, oron i detta hänseende är allmän och aldra störst just inom de kretsar, der man bör vara bäst underrättad om den verkliga ställningen. Inom den franska pressen har den carlistiska saken alla de legitimistiska bladen till medhållare och deras antal, isynnerhet i landsorten, är icke obetydligt likasom deras ivflytande är större än i Paris. Afsjelfva pariserpressen är det endast fyra eller fem tidningar, som hylla denna opinion, hvarmed likväl icke är sagdt, att ej carlismen har bemliga sympatier inom åtskilliga andra läger. Ingen tidniog har emellertid med så mycken värme tagit sig af denna sak som den at Louis Veuillot redigerade Univers. Detta är en tidning, som läses af många fler än dem, som höra till de ultramontana, hvilkas språkrör den egentligen är. Anledningen dertill är hufvudredaktörens personliga talang och hans stil, som i litterärt hänseende och förnämligast i den polemiska tonen icke är af någon samtida fransk författares öfverträffad. Det är mer än en gång, som denna penna vållat regoringarne, som under de sista tjugofem eller trotio åren följt på hvarandra i Frankrike, sådana obehag att de icke vetat någon annan utväg än att rycka den ur författarens hand. Så blef Univers, när Napoleon III började sin italienska politik, indragen och törbudet mot densamma räckte i, om jag minnes rätt, sju år, med den ytterligare skärpningen att, om Louis Venillot öppet eller anonymt deltoge i redaktionen af någon annan tidning, samma öde genast skulle vederfaras denna. Under innevarande år har bladet en god del at tiden varit suspenderadt, ochs detsamma vederfors det nu återigen för några dagar sedan med anledsing af dess polemik i den spanska frågan. Donna polemik hade efter hand blifvit allt mer och mer hänsynslös och den spanska ministern hado i officiös egenskap gjort föreställningar deremot. (Detta har visserligen blifvit törnekat genom Agence Havas, men är fullkomligt säkert). Förra gåogen som tidningen indrogs var det på begäran af den preussiska regeringen, nu således på begäran af dess underaldelning i Madrid. Men som det är att fö utse, alt Louis Veuillot och hans blad, när det den 21 i denna månad åter får utkomma, skall fortfara i precist samma tonart, ty han är en man, som aldrig kan böjas, så ville de, som deraf äro intresserade, i stället försöka att bryta honom, och en af de härvarande agenterna för Serranos regering, markis Paredeös de las Novas, skickade dagen efter Univers indragning en utmaning till dess redaktör. Louis Veuillot har i sin ungdom icke varit främmande för dylika bardalekar; han har haft ett halft tjog dueller, men han gläder sig ännu i dag åt, att icke ha något menniskolif på sitt samvete, ehuru han både sjelf märkt sina motståndare och i sin ordning blifvit märkt; han har bland annat sin venstra axel genomstungen och sin venstra hand genomskjuten. Man har således ingen rätt att betvifla hans mod, och med det