Göteborgsposten – 21 september 1874, sida 1

g8allande begreppet om hedersaffärer fordras 1 :t ill och med ett särskildt mod att vägra mottaga en utmaning. Detta mod hemtar han likväl från sin religiösa öfvertygelse, och han vägrade derföre positivt att slåss mediden unge officern, Han ansåg sig så mycket mera i sin rätt dertill, som hans polemik uteslutande afsåg Serrano såsom politisk person, men han tillade, att han icke ens skulle slåss med denne, ifall han skickade honom sina sekundanter. I hvad fall som helst hade han ingenting otaldt med den spanska armån, såsom hvars sjolfvalde representant markisen uppträdde. När sekundanterna icke ville låta sig nöja härmed utan började höja rösten, sörklarade Veuillot, att han icke heller med dem hade rågonting otaldt, och visade dem på dörren utan vidare omständigheter. Skall saken sluta härmed? Det är knappt troligt. Att förmå Veuillot till en duell är icke tänkbart för den som känner orubbligheten at hans förevatser. Men om således den unge spavioren icke kan hoppas att fälla en man, som i sin egenskap af katolicismens främste verldslige strideman bar så många och mäktiga fiender i många länder, så skall han förmodligen på annat sätt söka att komma honom på lifvet. Han torde passa ut honom för att, under förevänning att tvinga honom till strid, göra något slags skandal och derigenom för egen del inlägga meriter hos sina gynnare i Berlin och Madrid. Louis Veuillot är dock en stark karl och skall nog veta att försvara sig. — Det säges, och detta torde nog ha sin riktighet, att den berömde publicisten emottagit en hel mängd anbud från personer, som äro hans vänner eller beundrare, att få träda i hans ställe, anbud som han naturligtvis afböjt. I den nyssnämnda artikeln i Univers blef drottning Isabella illa nog åtgången för Serranos, hennes Åvackra öfverstes skull, såsom han kallades på den tiden han först började fästa uppmärksamheten på sig. Den stackars Isabella! bon har nog såsom menniska jemte många goda sidor också haft sina fol, ehuru hon såsom konstitutionel regent var så god som någon annan och i alla händelser så god som Spanien förtjenat. — Hon bor, som bekant i Paris i ett litet palats, som visserligen är långt ilrån att vara såsom det kungliga slottet i Madrid, men såsom privatboning är högst magnifikt. Hon är personligen ganska rik, ehuru revolutionen konfiskerat större delen af hennes förmögenhet, men hennes rikedom skulle visst icke förslå, om hon skulle tillfredsställa alla som göra anspråk derpå. Hon blir på det skamlösaste sätt narrad och bedragen på alla håll och hennes verkliga godhet och välvilja missbrukas oförsynt af alla som kunna komma i tilltälle dertill. Och här såsom det ofta händer är det slägten som är värst. Hon har aldrig haft någon far, ty Ferdinand VIL dog ungefär samtidigt med hennes födelse, och snart sagt ingen mor beller, ty Maria Christina har alltid hatat och aldrig vårdat sig om henne; hennes farbror, Don Carlos, sökte detronisera henne medan hon ännu låg i vaggan, ett försök hvarmed hans efterkommande i andra och tredje generationen sortsatt; hannes egen syster och svåger, Anton af Orlåane, konspirerade i många år emot henne och bestodo fiolerna vid 1868 års revolution; bennes man var i alla afacenden en eländig stackare och lefde på sin hustrus svagheter på elt sätt, som i det borgerliga lifvet räknas för en insami. Han förde till på köpet till henne en rad med slägtingar, allesammans sattiga, pockande och som både före men isynnerhet efter regementsförändringen i Spanien ha vållat drottningen alla upptänkliga ledsambeter genom mer eller mindre tvetydiga affärer, hvari de varit inblandade. Den sista af dessa skandaler utspelades häromdsgen inför den korrektionela polisdomstolen, der en prinsessa af Bourbon, drottningens nigce, figurerade på de anklagades bänk. Drottningens gemål, Francisa WAssisi, har biand sina många aystrar äfven haft en, som gilt sig med en polsk grefve Garowski. En dotter af detta äktenskap är gift med en mr Perkins, f. d. nordamerikansk generalkonsul i Lissabon. Det är denne hr Perkins och hans gemål, hvilken naturligtvis bär det klingande namvet Isabella af Bourbor, som voro avklagade för bedrägeri. De hade för tre år sedan kommit till Paris utan en skilling och tagit in i ett maison meubles vid rue Balzac i Champs Elyc6es-qvarteret. I runda tre år har värdinnan der i huset gifvit kredit och lånt ut penningar, allt på det bourbonska namnets räkning, så att hon slutligen befann sig ha en fordran af nära 40,000 francs, som hr Perkins icke kunde betala. Han åberopade visserligen sin hustrus börd, han omtalade att han fått koncession på anläggande af jernvägar och på nedläggande af en undervattenskabel, han berättade om ett lån som genom honom skulle upptagas för Don Carlos. Men som allt detta befanns vara osanning, så fick hr Perkins sin dom på 1 års fängelse och 100 francs böter eamt att återbetala de 40,000 Callender begagnar sitt I han fick höra alldele