Göteborgsposten – 19 september 1874, sida 1

gatan och Nya allen hålles spärrad. Stadsfullmäktiges beslut i torsdags har nu emellertid öppvat portarne för nästa och kommande år på vid gafvel och vi — det är ni och krönikoskrifvaren — svänga våra hattar högt i luften och utbringa ett jublande: Lefvo våra stadsfullmäktige! Det är verkligen icke något tomt prat, då man benämner vår stad meenatornas stad och vi kunna härpå anföra ett nytt bevis. I Rom uppehåller sig f. n. en ung svensk bildhuggsre, Alexis Carlsson, at hvars anmärkningsvärda talang vår stad förut eger några vackra prof: Necken efter Molin, samt ett par basreliefer, tillböriga grossh. Z. 6. Bratt. En annan konstvän, grossh. Gabr. Heyman gjorde under en resa i Italien sistl. år bekantskap med den unge könstnären och bestälde af honom ett större arbete i marmor. Detta har nu anländt hit och blifvit uppsatt i egarens våning. Det framställer Psyche i det ögonblick hon häller olja i den för henne sedermera så olycksbringande lampan, På fotställningen, likaledes utförd i marmor, finnes en förträffligt huggen basrelief: Amor och Psycho, efter antiken. Statyn, i nära kroppsstorlek, utmärker sig för ädelhet och renhet i formerna och en verkligen öfverraskande finhet i draperiets behandling. I en köpenhamnstidning ha vi påträffat en giftermålehistoria af det moderna slaget, hvilken vi här nedan taga oas friheten att förtälja. Vi kunna kalla henne: Flickan med de tretiotusen. Ute på Kristianshavn ligger det en stor gul bygnad, som hvarken utmärker sig för arkitektonisk skönhet eller ett trefligt ytre, men som deremot ådrager sig uppmärksamheten genom sina med galler försedda fönster och de skiltvakter som traska fram och tillbaka framför facaden, med samma regelbundenhet som perpendikeln på ett dalkarlsur. Denna gård är hvad vi på svenska kalla för spinnhuset Från denna statens egendom utvandrade för någon tid sedan en yngre Ådam, som bade baft den olyckan att något förblanda begreppen om mitt och ditt och som derför hade varit nödsakad att någon längre tid ha sin varelse i ett af de mindre behagliga Vrelser, som finnas i sagde bygnad. Nu var emellertid, som sagdt, hennes strafftid ute och nu skulle hon, förbättrad till själ och kropp, börja ett nytt och bättre lif; Damen hade ett täckt och behagligt ytre och besitter dessutom en makalös egenskap, då det är fråga om att göra lycka här i verlden: hon (broderar nemligen med utsökt smak. Men det hon broderar är olyckligtvis små historier. På sin uppfinningsförmåga i detta hänseende bygde hon nu också sina framtidsförhoppningar, och det såg verkligen en tid ut, som om hon icke bygt på lösan sand. En vacker dag aflade hon nemligen ett besök hos ett äldre fruntimmer, med hvilket hon varit bekant i lyckligare dagar, d. v. s. innan hon fick fria husrum i det ominösa huset. För denna, som känt henne under namn af Anna Rasmussen, berättade hon då, att hon i grefvinnan Danners testamente (dennas ursprungliga namu var, som bekant, Rasmussen) blifvit ihågkommen med en bagatell: lumpna 30,000 kronor. Denna historia, hvari naturligtvis icke fanns ett ord sanning, hade. emellertid sina stora och ödesdigra foljder. En ung slägting till den i fråga varande äldre damen kom nemligen några dagar derefter på besök till denna och samtalet kom derunder händelsevis att falla på — gittermål. Den unge mannnen fick då en vink om att manmöjligen skulle kunna förskaffa honom en vacker ung och trogen maka med en hemgift af tretiotusen kontantå. Ögonen gnistrade på den unge giftermålskandidaten då han tänkte på hvilka storverk, som skulle kunna åstadkommas med ett sådant kapital. Svårigheten låg endast i att kunna hitta på rätta tilltället, då han bäst kunde göra sig grön för den rika arftagerskan. Men äfven för detta visste manråd. Hans fläsiga slägting anordnade nemligen en Skovtur, till hvilken hon inbjöd så väl den unge mannen, som henue med de iretiotusen. Vi behöfva väl koappast nämna, att han naturligtvis blef placerad vid sidan af henne, att han lät sin smäktande blick under dagens lopp hvila på hennes blygsamt uppblickande ögon, att han suckade hvarje gång hon betraktade konom, Under det att aftonmåltiden dukades i bokarnes skugga, vandrade han vid hennes sida i det deilige Masaneskin och blickade ut öfver det spegelklara Sundet och här halkade ändtligen öfver hans läppar den der märkvärdiga bekännelsen, som afgör så många menniskors öden och som det har sig så oåndtligt svårt för somliga att komma fram med. För vår unge giftasoch penning-lystne friare gick det emellertid lätt nog, ty han visste, att om han inte kom ut med det, kunde det kanske komma att kosta honom hela 30,000 kronor och för detta en var han i stånd att komma fram med hvad som helst. Alltså, han friade och fick ja, Påföljande dag berättade han, strålande af glädje, nyheten för sina föräldrar, men fadern, som var en försigtig och i lifvets skola grundligt lutrad man, ville dock ha ett säkert bevis på att svärdottern verkligen hade ärft så mycket penningar, innan han ville släppa henne ino i familjen som sonens brud. Nå, så fick hon sin fästman ut till Kristianshavn till en tant, en af dessa sabricerade anförvandter som kartistverlden i allmänhet är så rik på, ett motstycke till tyskens Leihematter. Den farliga tanten tog med största vänlighet emot de båda förlofvade och uppläste för den förhoppningsfulle brudgummen ett ögonskenligen laggiltigt dokument, enligt hvilket fröken Anna Rasmussen af länsgrefvinnan Danner erhållit i testamente ett kapital af 30,000 kronor... Brudgummens föräldrar blefvo utom sig af glädje öfver att höra detta, men ville dock bra gerna ha reda på den lagkarl, som enligt den unga fästmöns utsago skulle bevaka hennes anspråk i sterbhuset. Men tänk så förargligt! — det stod omöjligt till att på den första månaden få tala vid denne herr assessorn, och kammarherren som han till yttermera visso betitlades. Ån var han på landet, än borta och badade, än låg ban sjuk i podager ... Slutligen blef då en dag kammarherrenk visibel, ja, det föll sig till och med så lyckligt, att han fick den goda idån att en vacker söndag bjuda det nyförlofvade paret på middag. Nu skulle då allt förklaras och fästmannen från rätter man erhålla bekräftelse på sin jordiska lycka. Då kammarherren just bodde vid en af de gator, der spårvägen stryker fram, skulle den öfversälle fästmannen åka dit ut vid middagstiden och vänta i porten tills hans käresta anlände. Men vänta fick han. Katastrofen, men icke hon närmade sig. Det i hvarje brottslings tillvaro så ödesdigra ögonblicket, då lögnen ej längre kan döljag, var kommet. Den unge mannen kom farande med spårvagnen, steg af och började tåligt att vänta i porten. Det dröjde. Jag får nog mina väntpengar, tänkte han. Han väntade en half timme, han väntade en hel. Men då blef tiden honom för lång. Iklädd den traditionella svarta fracken, finrakad och uppsträckt i hvit halsduk, kilade han upp för