Göteborgsposten – 18 september 1874, sida 2

4 begär: staten? Hafva måbända de ensamt rätt, 8... begära statens skydd och intet mera? Men skyddet är ju blott ett intresse som alla andra. Den ene behöfver skydd, den andre behötver positivt understöd, den tredje kläder, den sjerde föda o. s. v. Allt sammans är intresse, och för intressena såsom sådana är staten inrättad. Det är således sruktlöst att i sjelfva do menekliga behofvens natur söka några skäl, hvarigenom en rangordning dem emellan i fråga om statens understöd kan rättfärdigas. Afven om en domare funnos (och en sådan fins ej, emedan rätten beror af staten, och anspråket här går emot sjelfva staten), så hade han ingen regel att följa vid utslaget. Intressenterna stå således emot hvarandra, så att säga, med hvar sitt aktiebref i handen, lydande å lika belopp för dem alla, ehuru bolagets verkliga tillgångar ej motsvara det nominella aktiekapitalet. Låt dem då dela jämt hvad som fins! Det är kommunisternas utväg. Men då endast det är säkert, att den enes intresse är lika giltigt som den andres, att fordringarna till qvantiteten äro de samma, men intressena sjelfva ej kunna jämföras med bvarandra, emedan fordringarna äro qyalitative olika, huru skall då tvisten olitas? IIvem skall säga, om den ena menniskan har fått sina estetiska behof i lika hög grad fylda som den andra sina rent sinliga? Här stöta vi på den svårighet, som antyddes i början, nämligen att förlika de menskliga intressenas faktiska mångfald med en statslära, fom uppbygges på dem såsom grundval. Derför måsta räkningen förenklas genom saktorernas inskränkning, och det vigaste är då att förneka tillvaron af de andliga behofven och förklara dem bero på vidskepelse eller andra inbillningar, såsom de följdriktige kommunisterna också göra. Men, torde någon invända, gränsen är lätt fanner. Staten skall fylla de enskildes behof så långt han Jan Det omöjliga får man ej begära. Godt, men då är ock den enskilde fullt berättigad att säga: Staten inrättades för att tillfredsställa allas intressen, således äfven mitt. Nu ser jag, att mitt bästa, sådant jag fattar det, ej kan främjas genom staten. Staten är en inrättning för mig, han har derför ej rätt att underkänna min fordran. Mina medintressenter kunna det ej heller, ty min fordran är ej deras, och det är just domens giltighet, som skall bevisas. Alltså erkänner jag icke längre staten. Han är ej längre till för mig, och jag skall derför söka vinna mera fördel på någon annan väg. Den antydda gränsbestämningen ledes följaktligen till medgifvande för den enskilde att förneka staten. Ej heller är det värdt att hänvisa till juridieka rättigheter, som måste skyddas. Ty hvad är rättighet enligt denra statsåskådning? Intet annat än ett af medlen att befordra de menskliga intressena. Dessa äro hufvudsaken, rätten och staten komma först i andra rummet, När således proletären yrkar på de jordiska håfvornas lika fördelning, är det blott en svag undflykt att tala om Åegendomens helgd. Egendomen är ju en rättighet, som tillkommit jämte staten och garanteras af honom, för att den enskilda menniskan må så det så godt som möjligt. Uppfyller icke egendomsrätten denna sin bestämmelse, måste han afskaffas och ersättas genom lämpligare anstalter. På samma sätt med alla andra institutioner: äktenskapet, familjen o. s. v. Vi äro derför tvungne att etanna vid denna oändliga mångfald af intressen, som alla kräfva men icke alla kunna få sin mättnad. Gifver man dem ett vackert namn, så hata de menniskans rättigheter. Skada blott, att det fins mer än en menniska här i verlden! Hvarje menniska har alla menniskans rättigheter i fullaste mått, och hvar och en vill göra dem gällande mot alla andra och emot staten. Kommer förlikning åstad, godt och väl. Men om ingen förlikning blir at, bur går det då? Och huru länge är förlikningen bindande? Äro barnen skyldiga att bålla till godo med föräldrarnes vilkor? Men arfsrätten är ju en af de punkter, som inneslutas i förlikningen om staten. Ar jag ens skyldig att i dag stå fast vid gårdagens öfverenskommelse? Iatressena vexla ju beständigt, och öfver dem är jag sjelf ensam domare. Det bjelper alltså icke att förutsätta ett fördrag i tidens morgon, genom hvilket staten skall hafva uppstått. Fördraget beböfver förnyelse i hvarje ögonblick. I hvarje ögonblick kan statens tillvaro sättas i fråga. Men i och med detta är man inne i det. s. k. naturtillståndet eller, hvilket vill säga det samma, i kaos. Antingen förnekas staten såsom omöjlig och onyttig af alla, eller vilja somlige häfda banas bestånd till hvad pris som helst. I båda fallen tages det nakna våldet till skiljedomare. Må man å ena sidan tala om menniskorätt och 6frihet, å den andra om ordning och civilisationens räddning, alla dessa fraser betyda i grunden lika mycket eller lika litet. Alla löpa de ut i euskilda menniskors intressen, och alla intressen äro såsom sådana lika go lsa. (Forte.)