Göteborgsposten – 18 september 1874, sida 2

mind om, att man en dag skall falla ifrån och lemna plats åt en annan, Samtalet fortfor ännu en stund, hvarefter mr Sher wald tog afsked. Lord Hawkhurst satte sig ner vid sitt bord och bör jade syssla med sina enskilda papper. Octavia Conyere smög sig sakta från sitt gömställe, gick tyst öfver golfve i musikrummet och öppnade den dörr, som ledde uti för stugan. Hon såg varsamt ut genom den halföppna dörrer för utt förvissa sig om, att ingen kunde märka henne Derunder mötte hennes blick ett ögonkast från lagkarlen som hon trott vara gången. Mr Sherwald hade verkligen lemnat huset, men ihåg. kommande någon punkt, som han glömt afhandla med lord Hawkhurst, hade han omedelbart derefter återvändt. Han nalkades dörren till biblioteket, då han fick se dörren till musikrummet sakta öppnas och mrs Conyers försigtigt framsticka sitt hufvud genom öppningen. Han förstod ögonblickligen, att hon lyssnat, under hans enskilda samtal med earlen. Hennes ansigte, som bleknade vid åsynen af honom, hennes skrämda ögon, hennes bestörta uttryck — allt förrådde henne. Lagkarlen var en lugn man, som trots sitt yrke ej tyckte om scener; men han gick hastigt öfver korridorens marmorgolf ända fram till dörren till musikrummet. Octavia stod der darrande och fullkomligt bragt ur fattningen. Han såg in i rummet bakom henne och fann, att det var mörkt. Derefter återvände hans blick till henne, och hon nästan ryggade tillbaka för det tydliga föraktet i hans ögon. Det var mr Sherwalds grundsats att aldrig blifva förvånad öfver något som kunde hända; men nu stod denna grundsats ej honom bi. — Jag har äran att tilltala mrs Conyers, eller hur? frågado han artigt bugande.