Göteborgsposten – 18 september 1874, sida 1

veln af dagens sinansiela oredor! Skulle icke äfven riksbanken försvagas deraf, att de staten tillhöriga medel, som der till betydligt belopp deponerades och hvarpå sedelutgifningsrätten, utöfver den metalliska valutan, vore till en del grundad, öfverflyttades på riksgäldskontoret, som naturligtvis skulle utlåna dem, hvarefter banken vid alla kritiska tillfällen finge en stark påkänning genom ökad silfvervexling? I afseende på uåskottets förslag, att de till riksgäldskontoret öfverlemnad2 uppbördsmedlen, jemte detta verks öfriga kontanta tillgångar skulle dels genom lån dels genom depositioner hos hypoteksföreningar och enskilda banker göras fruktbärande, så vitsordade tal., alt dessa penningeinrättningar voro fullkomligt solida och förvaltades i allmänhet väl; och hvad bankerna beträffade, så ha de flesta af dem med återhållsamhet begagnat det förnämsta af deras prerogativer, sedelutgifoingsrätten. Men just derföre vore det af så stor vigt, att det som utgjorda en fundamentalsats i vår banklagstiftning. det som intogs i 1824 års lag om enskilda banker och som förnyats i hvarje derpå följande banklag och oktroj, det nemligen, att under ingen förevännivg staten må varda inblandad i dessa enskilda företag, icke rubbades. Och vore det nu skäl att frångå denna sunda, kloka och nyttiga regel? Ehuru det nu anförda endast är ett sammanträngdt referat af statsrådet Gripenstedts. yttrande, torde dock hvar och en medgifva, att han anförde giltiga skäl för sitt yrkande om afslag å hvad utskottet framstält. Man skall likväl icke antaga, att Gr:s uppträdande mot utskottets förelag godkändes at riddarhusets samilige till städes varande ledamöter. Åtskilliga af dem kände nog sjelfve trycket af den inträffade ponningetförlägenheten — en talare förklarade, att ställnivgen var så sörtviflad, att han vore färdig att biträda hvilka åtgärder som helst, utom de hvilka nu blifvit af utskottet söreslagnak, emedan de ej vore nog verksamma, och en annan talare botygade utskottet sin tacksamhet för hvad som töreslagits — Andra leddes af de fördelar, som kunde beredas de enskilda bankerna och hypoteksföreningarne, och slutligen försvarades utskottets framställningar af dem som till desamma medverkat. Det kuriösa dervid var, att sist antydda ledamöter bemödade sighframställa utskottets finansplan såsom så oskyldig och menlög, att den derföre icke bort drabbas af en så sträng dom, som finansministern sällt öfver den. — Slutet blef, att hela betänkandet återremitterades. Kort derefter — endast några dagar senare — blef det för statsutskottets bestämmande ledamöter bekant, att skånska banken kommit i stor penningeförlägenhet. Några dagar längre fram fick utskottet kunskap om krisens utsträckning och om den k. propositionen rörande tolfmillionerslånet, och vu insåg utskottet sjelf, att den ofta nämda sinansplanen icke var hållbar. Då vid 1867 års riksdag landtmannapartiet i sitt intagna program intog: ingen återgång påyrkas i den nuvarande tull-lagatiftningen, som hvilar på teoretiskt riktig princip, men derför godkännes icke det oförberedda, opraktiska och ensidiga sätt, hvarpä den delvis blifvit tillämpad, så gälde det under godkännandet lagda klandret den tull lagstiftning, hvilken vid riksdagarne näst förut antagits och hvartill finansministern Gripenstedt medverkat. Men då i programmet sades, att den var oförberedd, så bestyrktes genom detta yttrande endast två omständigheter: den ena att en hop protektionister ännu 1867 fanns qvar, och den andra, att de, som dikterat programmet, voro i vår tull-lagstiftningshistoria nästan mer än lofligt okunniga. Redan i 1823 års, riksdagsbeslut förklarade ständerna sig hafva såsom grundsats antagit, att en allmän frihet må ega rum att, emot afpassad tull, införa alla utländska varor, dervid till K. M:t öfverlemnades bestämma om rågra undantag från den allmänna införselfriheten borde görask. Genom detta ständernas beslut infördes srihandolaprincipen. Den har sedan successive tillämpats; visserligen ha stundom mäktiga krafter åstadkommit reaktionära beslut i tull-lagstiftniogsfrågor, men dessa beslut hafva alltid medfört den verkan, att efter någon tids förlopp har ett större steg framåt blifvit gjordt. Uader tiden mellan 1823 och 1857 utfärdades ålta tulltaxor, i hvilka den fria grundsatsen blef mer och mer utvecklad. Tulluppbörden steg i samma mån, äfven derföre att smugglingen blef mindre lönande. Uppbörden för 1823 utgjorde 2,613,000 kronor och för 1855 12,237,000 kronor. — — h hennes hjerta klapI min högaktning, och j , oo AA ma sleaslla A.