Göteborgsposten – 14 september 1874, sida 2

Callender betraktade honom under några minuter, innan han yttrade sig. Det förekom honom, som om earlen mer än någonsin liknade ett afrikanskt lejon, som af den ringaste anledning kunde råka i raseri. Han fruktade för att inlåta sig på det ämne, som låg honom om hjertat, men han ville ej heller rygga tillbaka från sitt föresatta värf. — Octavia tyckes redan känna sig hemmastadd här, mylord, anmärkte han, i det han tog sin cigarr ur munnen och betraktade dess ända med ett begrundande uttryck. Jag tror, att hon kommer att bli mycket framstående inom sällskapsverlden. Hon är en af dessa vackra, ståtliga qvinnor, som draga till sig män, som ett lius drager till sig myggor. Hon var mycket firad på de tyska badorterna i förliden sommar. Men oaktadt hon synes så att säga född för sällskapslifvet, är hon en af dessa ännu kärleksfulla qvinnor, som förljufva en mans dystra stunder, göra hemmet lyckligt och äro de ömmaste vårdarinnor under sjukdom. Hon sade mig i dag, det kära barnet, att hon ansåg er som sin far, och att hon nu hyser samma kärlek till er, som hon skulle ha hyst till sin egen far, om han lefvat. 2 Hon kan ej glömma, att ni var hans utvalde vän. Earlen rodnade af belåtenhet, och han svarade: — Det gläder mig att höra dessa ord. Jag uppskattar den tillgifvenhet hon hyser för mig, och jag försäkrar er, att jag återgäldar den. Jag känner ej mycket till qvinnor, men jag vördar en god qvinna. Jag har alltid hyst ömhet för min gamle vän Windsors dotter, och jag är säker om, att hon ärft hans ädlaste egenskaper. Hennes närvare i mitt hus skall göra min ålderdom mindre dyster än jeg trott. — Er ålderdom, mylord! Ni är ju blott femtio år gammal och lika kraftfull och rörlig som de flesta män vid tjugofem års ålder. Ni är i blommen af helsa, styrka och intelligens. Det finnes mången ädel dame, mången högboren flicka, som gerna skulle vilja egna er sitt lif