Göteborgsposten – 14 september 1874, sida 2

dungar och folk, I skolen komma till att dyrt betala en i Det är ej någon obetydlig händelse. Den är burlesk, men sorglig, likasom hela vår tid och alla rent borgerliga, militära och politiska förhållanden under denna tid. I den börjar hvarje begrafning med en fara och slutar hvarje farce med en begrafning. Man ser under denna tid afskyvärdheter, som hvarken äro komiska ellerj tragiska, som väcka förvåning och nästan skratt, och hvilka sluta med att visa sig sådana de äro, afskyvärdt dumma, Det ges ingenting oförklarligare än detta erkännande af Serrano, utom hvad angår oss, arma Frankrike, eftersom Preussen fordrat det och möjligen skulle ha gjort det till en krigsorsak. Men de andra, hvarför? Hvarför England, hvarför Österrike, hvarför tillochmed Preussen och Italien? Det fins blott en sak, som kan förklara det: rättskänslans tillintetgörande och förnedring i konungarnes och folkens sinne. Konungarne inse, att de icke längre förtjena att regera, folken att de icke förtjena att bli styrda. Härom äro de eniga. — Vi skola regera så som vi kunna — på slump! — Regera oss den, som kan, och försök det hvem som vill, på slump! Detta är Europas definitiva konstitution! Serranos exempel kommer väl till pass. Vi hafva sagt en dag, och vi trodde då knappast att vi gjorde oss skyldiga till öfverdrift, att revolutionens triumf skulle vara att söka sin diktatur på galererna. Ty en man, som utstått sitt straff, skulle icke vara tillräckligt ren; ban skulle ha gifvit ett eller annat bevis på subordination, rättskänsla och godt uppförande. En galerslaf i verksamhet, det är den rätte, och en sådan man skulle med ett enda slag kunna afskaffa alla fördomar. Revolutionen har gjort det, som bättre är. Hon har gått bort och funnit sin man i sängen. — Un lit de service. — I Frankrike skulle man kalla honom Monsieur Alphonse. Monsieur Alphonse ett folks diktator och konungarnes jemlike! Man skall beklaga den hederlige marskalk Mac Mahon, derför att han måst mottaga en sådan kamrat rån alkoven. Hvad som synes oss vara visst, det är att den gamle Bayard icke skulle gått in på att klinga med honom. — Drick ditt spanska vin för dig sjelf, liderlige boudoirhjelte, och berätta bland dina kamrater dina streck, hvilka måste komma en riddare att rodna! Hvad angår dem, som strida emot Serrano och hvilka föredraga döden framför hans lagrar och sköldemärke, — i hvilken grad skola de icke högakta sig sjeliva, derför att de så litet likna den öfriga delen af menskligheten! Detta är ord och inga visor, och det ligger någonting af Juvenalis i den hånfulla straffpredikan, hvilken dock ej kan från politisk synpunkt gillas, eftersom franska regeringen nu en gång erkänt Serranos styrelse. Engelska och tyska sändebuden skola ock hafva hos marskalk Mac Mahon gjort framställningar härom samt rådt honom att gifva Serrano någon upprättelse för detta hån. Denna upprättelse kom ock, såsom vi nämnt, samt i form af en indragning i enlighet med statsrådets beslut. Times innehåller ett bref från en korrespondens, hvilken på ort och ställe öfvertygat sig om det verkliga tillståndet inom carliathären. Bladet tyckes hysa full tilltro till hans uppgifter, hvilka äfven äro af stort intresee. Han säger att carlisthären utgöres af storväxta, kraftiga och härdade män, hvilka på honom gjorde ett gynsamt intryck, det han ej kunde undertrycka. Fastän det i lederna funnos många unga män, voro de dock alla väl väpnade, väl utrustade och öfvades hade god disciplin, underhöllos väl och kände sig nöjda och belåtna. I Laqueitio och trakten deromkring fans en nybildad gardesbataljon. Den utgöres af åtta kompanier om 80 man hvardera, och en vackrare kär i fysiskt hänseende och si ssafseende på hållning kan man ej finna i hela Europa. Korrespondenten säger, att carlisternas artilleri är godt, men alldeles otillräckligt. Jag såg två batterier Whitworths-kanoner dragna at utmärkta mulåsnor, hvilka man anser lämpligare härför än hästarne; äfven ett batteri små bergskanoner, hvardera buren jaf:en mulåsna. Deras fältkanoner äro antingen Whitworths eller Vavascours. De fleste artilleriofficerarne ha genomgått artilleriskolan vid Madrid, hvilken ej står efter någon i Europa. I Anpeitia besökte korresp. carlisternas gevärsfabrik och kanongjuteri, hvilka uteslutande leddes af fem officerare utan tillbjelp af några andra yrkesmän. Maskinerna ha hofsamlats bit för bit från alla möjliga håll. Den metall, af hvilken kanonerna gjutas, erhålles förnämligast från kyrkklockor. På kavalleri lida carlisterna största bristen, till följd af det knappa förrådet af hästar i de norra proviserna. Denna brist gör sig dubbelt känbar, eftersom regeringshären är i detta hänseende särdeles väl försedd. Matrationerna äro af god beskaffenhet och tillräcklig mängd. En soldats ration pr dag är 1 skålp. kött, 1 n2 skålp. bröd och en flaska vin. En officer får dubbla rationen. Solden är olika i olika provinser, i några at de fattigare är den ingen, och äfven i de rikaste är den liten. Det högsta är 8 sous om dagen för menig man, och i samma provins skulle en kapten få 70 fres pr månad och andra grader i förhållande dertill. Af denna lilla summa lemnar han frivilligt 20 sres till inköp af kanoner och bistår ofta någon af sina kamrater i de mindre välmående distrikten. Carlistarmernas hela styrka i fält uppskattar jag till något öfver 80,000 man, mer den ökas oupphörligt. Antalet af öfverlöpare från regeringstrupperna måtte vara mycke stort, för att döma efter det antal jag såg komma under mitt korta vistande der.