Göteborgsposten – 12 september 1874, sida 1

LCLA — — Göteborg den 12 September 1874. Sedan Handelstidningen väl kom sig för med att svara på vår lördagsartikel om Gotlandsbaptisterna, syntes den i torsdags, efter att hafva låteat icke förstå vår senaste uppsats, öfvertygad, att vi skulle hafva ssgt vårt sista ord i denna sak.) Vi få hkväl förklara, att vi ingalunda hålla den tillämnade upptuktelsen till godo. Oqvädinsord äro ej i och för sig egnade att rubba vår öfvertygelse. Om H. T. behagar kalla oss råe och simple eller benämna våra invändningar rått hån och lättfärdigt grin, så står sådant bladet fullkomligt fritt. Vi hafva aldrig fikat efter artighoter från det hållet, och H. T:s ohöflighet vållar oss heller inga gråa hår. Men såsom en rätnhet, den der hvarje pressens målsman är skyldig den andre, begära vi, att H. T. styrker sina tillmälen med bevis. Vi kunna ej upptäcka några sädava i numret för d. 9 d:s. Orsaken, hvarför de ej förekomma, må hafva varit hvilken som helst. Vi hoppas, att uteblifvandet beror allenast på bristande oförmåga å H. T:s sida att fatta sakens sammanhang. Men det qvittar oss lika, hvad H. T. eller dess Lutgitvare tycker och tänker. Vi vända vårt tal ej så mycket till tidningens redaktion som till dess läsare, hvilka till stor del äfven äro våra. I öfverensstämmelse med sina vanliga konatgrepp, söker H. T. gifva saken den färg, som om vi vore fiender till religionsfriheten. Annorlunda är det omöjligt att fatta meningen med citatet af R. F. 16, som här vid lag alls icke passar i stycke. Dotta påbud afser ingalunda att gifva hvarjom och enom lof att eftersätta statens gällande lagar för sådana föreskrilter, som efter den enskildes ompröfvande tillhör den religion han omfattar. Religionsutöfningens frihet, liksom hvarje annan, är en frihet inom staten, och der hon flones, är hon ordnad af statens lagar. Här i Sverige äro dylika lagar införda, och i dem står intet undantag stadgadt för den, som enligt sin tro anser syndigt att bära vapen. Så mycket om de positiva påbuden i vår lag, dem H. T. ej förnekar, ehuru den på ett ganska skralt sätt sökt visa, att de blifvit oriktigt tillämpade i det gotländska målet. Derom hafva vi talat i några anmärkningar vid en blick på pressen, och vi äre betänkta på att vid tillfälle utförligare ytra oss härom. Men H. T. vill också bestrida förnuftigheten af de gällande stadgarne om krigstjenstskyldighetens företräde framför gotlandsbaptistornas svärmiska påfund. Trogon sin vanliga taktik, som vi ofvan påpekat, vill H. T. göra troligt, att vi förneka pressens och allmänhetens rätt att granska rikets lagar och yrka på deras upphäfvande eller ändring i de punkter, som anses tarfva rättelse. Det är kan tänka afsigten att framställa oss såsom oförbätterlige robskuranterk och Åreaktionäreri allting, för att H. T. sjelf må få göra parad med sin humanitot och sitt frisinne. Men man är ej hatare af den fria yttranderätten, derför att man med tillhjelp af den samma tillbakavisar den högmodiga ytlighetens förflugna hugskott. Det vore onekligen väl för alla ideologer, om de. finge i fred uppställa sina klingande premisser och sedan efter behag kunde afbryta slutledningens kedja. Men tyvärr tillåter logiken ej detta, och H. T. med all sin ifver för obunden frihet är väl ärnu ej tillräckligt emanciperad för att öppet höja upprorsfanan äfven emot tankelagarne. Derför måste sjelfva H. T. fiona sig deri, att man vederlägger dess satser genom att uppvisa de orimligheter, som ur dem härflyta. Vi hafva aldrig sagt, att Handelstidningen hyllar den åsigten, att det bör stå den fritt att gå naken, som menar sådant bäst öfverensstämma med Guds ord 0. s. v. Vi hafva således icke vanstält vår yrkesbroders yttranden om religionsfriheten, då vi sökte visa deras olutsöljder. Att H. T. dragit dessa söljder, hafva vi aldrig sagt. Dertill är H. T. enligt vårt förmenande allt för klen logiker. Men att hvarje tänkande menniska, som orkar följa med en slutledning, måste med H. T:s premisser komma till ett sådant resultat, det stå vi för nu lika väl som förra gången. När man gäger, att ur regeln, att samvetet ej får tvingas eller den ärliga och uppriktiga öfvertygelsen ej må straffas, med nödvändighet följer, att den, som af sin tro förbjudes att bära vapen, bör befrias derifrån för den orsakens skull ensamt, då eger man fullt lika stor rätt att påstå, att den, hvars tro förbjuder kläders bruk, bör i den saken få göra som honom lyster, på det hans samvete må frodas.) Hvari tvånget består, gör häruti ) Att med ett tillkännagifvande, att red. erinrade sig, att general Haveloek var baptist, vilja öfverskugga det oärliga i en motivering, i hvilken lagstiftningen i ett främmande land för en vidt utbredd erkänd sekt sättes som skäl för att till förmån för några enfaldiga svärmare framtvinga vigtiga förändringar i vår lagstiftning, det är ett sätt att polemisera, om hvilket vi ej dehöfva ytra oss vidare. ) Att sekter verkligen hafva funnits, gom haft danne maning 4arnm Iran H TT.