Göteborgsposten – 12 september 1874, sida 1

ALVOHSPTIIS: IV 0 ingen förändriog. Synd är synd, antingen det är fråga om åläggande för biskopar att anmäla prestutnämningar för statens myndigheter eller för katolske prester att studera vid statens universitet eller för gotländske baptister att deltaga i vapenöfningar. Hufvudsaken är påståendet, att staten är skyldig att respektera undersätens enskilde öfvertygelse om en gerninga syndighet. Godkännes denna sats, gäller den lika väl emot Bismarck och H. T. i fråga om de tyska kyrkolagarne, som emot svenska staten, hvad de gotländske fredsvännerna beträffar. H. T:s prat om positiva och Ånegativaföreskrifter är här alldeles meningslöst. Knappast tro vi, att den lagstiftande makten, vare sig i Sverige eller annorstädes, af dessa floskler kan finna sig föranlåten att ändra krigslagarne. t Tidningens bemödande att komma ifrån den ledsamma paralelen, hemtad från de tyska kyrkotvisterna, röja en naiv okunnighet, somdnästan väcker häpnad. 5i (kurs. af oss) hafva nämligen icke funnit i den tyska kyrkolagstiftningen, heter det, något som kunnat tvivga samvetet. Det är således Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning, som skall afgöra, om andra menniskors samvete bör finna sig såradt eller ej! Trots alla fraser om samvetets frihet har denna tidning icke ens den elementära insigt i religionens väsen, att hon vet, att samvetet är något helt och hållet personligt och subjektivt, såsom hvarje känsla, vare sig einlig eller förnuftig. Derför att Handelstidningens samvete ej förbjuder en sak, derför måste ultramontanernas eamvoten också finna sig deri. Det är nämligen att förmoda, att H. T. ej srånkänner de fromme säderne af Lojolas lära rätten att hafva ett samvete. Annars vore frihetskäwpons ökända ofördragsamhet väl långt driiven. RNär jag dricker, är det rätt, tyckes i allmänhet vara H. T:s valspråk. Om Bismarck vill ålägga jesuiterna att gripa till vapen, då vill H. T. ej försvara hans åtgärd, emodan H. T. ej är svag sör krigets idrotter, och tillika gör kon det ädelmodiga medgifvandet, att ban ej får befalla dem uppsäga påfven all (kors. af oss) tro och lydnad. Men H.T. har ej eå pass ordentligt studerat den betydelsefulla striden, att hon förmått fatta sjelfva dess kärnpunkter. Kampen rör sig just derom, huru vida kyrkan är ett sawhälle för sig, jämnordnadt med staten, eller om hon är en korporation inom staten, liksom alla andra föreningar af hvilken art som helst. Att det förra är fallet, är en religionsdogm för jesuiterna och deras anhängare. Hvad religionen bjuder är en samvetseak för dem. Derför kunna de på inga vilkor tillåta, att staten i minsta mån reglerar kyrkans eller hennes tjenares verksamhet, Ty kyrkan lyder, enligt deras teori, ensamt under påfven. Hvad som ej utgår från eller ogillas af honom, får ingen rättrogen katolik anse för bindande i afseende på kyrkan. Detta är deras samvetes bud, och såsom sådant måste man respektera deras öfvertygelse, eburu man har rätt att kalla den en villsarelse, skadlig för den menskliga odlingen. Följande sin fula vana, vill Handelstidningen inbilla sina läsare, att vi äro jesuiternas vänner. På det sättet skola vi naturligtvis brännmärkas såsom det andliga mörkrets gynnare. Men så är ej förhållandet. Vi batva aldrig godkänt de ultramontanska påståendena. Om vi ej hafva fallit i blind hänryckning öfver Bismarcks kyrkopolitik, bar detta helt andra skäl, Visserligen förkasta vi afgjordt satsen, att den enskildes samvete står öfver statens lagar. Men om staten i något särskildt fall bar gifvit ett kyrkosamfund en undantagsställning, anse vi billigheten fordra, att han ej går alltför bröstgänges till väga vid dess afskaffande. Från denna synpunkt hafva vi stundom yttrat oss ogillande om den tyska regeringens förfarande. Men det är ingen motsägelse, om vi, på samma gång vi yrka rättvisa och omtanke vid dylika privilegiers upphäfvande, bestämdt motsätta oss sådana privilegiors införande, der de skulle stifta skada och tvedrägt. : När man tvistar med H. T., måste man vara mycket omtänksam. För att H. T. ej må säga, att vi beskylla henne för att vara jesuiternas själatrände, förklara vi med tydliga ord, att vi endast sagt, att hennes teorier i sina naturliga konseqvenser leda till jesuiternas lära om statens och kyrkans inbördes förhållande. Ea af glanspunkterna i H. T:s genmäle är det stycke, som slutar med följande ord, stälda till oss: Man kan vara ärlig ändå, fast man är rå och simpel. Det skall nemligen vara en osanning, att H. T. vill hafva sina afväpningsvänner strafflöse. Härpå svara vi: för detförsta har H. T. uttryckligen sagt, att Åvederlaget af personlig : tjenst ej får betraktas som strasf; för det andra hafva vi ingalunda fördolt, att H, T. påyrkar ett sådant Åvederlag, hvilket H. T. troligen finner, om den vid lugn sinnesstämning. genomögnar vår lördagsuppsats. Der egnade vi särskildt några rader åt denna egendomliga valfrihet för beväringsmannen, och inskränka oss alltså nu att hänvisa dertill. Dessa invändningar och hvad i sammanhang med dem följer i samma artikel måtte H. T. hafva funnit något besvärande, emedan hon bjuder till att låtsa, som om de ej funnes till. Eftersom H. T. i tid och otid drar fram sin utgitvare på valplatsen, måste vi säga några ord i anledning deraf. Det är ej mot den eller den personen i tidningens redaktion, som vi rikta våra anfall. En tidning, som utgifves å trycket och är till salu för allmänheten, är för oss en kollektiv personlighet, som i denna egenskap må svara för sina offentligen yttrade ord. Att angifva en enskild nerson.