Göteborgsposten – 12 september 1874, sida 1

—— — ——— månad 1 ar 50 öra L OOO2 —— årets lopp hedra oss med sin närvaro. Man anar utan tvifvel, hvad vi syfta på? Ja, det lärer verkligen vara så, att vederbörande nu på fullt allvar ämna lägga hand vid dagens mest brännande fråga: hotellfrågan. Det är väl derföre också sista gången — vi hoppas det åtminstone — som vi, sjelfva eller genom andra, komma fram med en liten påminnelse i detta hänseende. En aktad insändare har nemligen uppvaktat oss med följande poetiska meningsuttryck i ämnet: Till Er, I vederbörande, Som makten han i edra händer, jag mig ödmjukeligen vänder i egenskap af resande. År det väl skick, är det väl seder, att detta stolta Göteborg, för sina gator, Bina torg berömdt som främst bland svenska städer ; der allt så Åstylish är, so Åvery well, der english comfort ymnigt råder och public spirit i hvar åder — skall sakna dock ett snyggt Hotell? Ack, varen icke lävgre stygga mot oss, som nödgas resa hit! I pengar han och god kredit När ämnen i hotellet bygga ? : Som sagdt, måtte det vara sista gången, som vi nödgas ge offentlighet åt någon Åpåstötnirg i detta hänseende! Den i senaste krönikan införda, ironiska Tuppmaningon i fråga om förhöjda mjölkpris har gifvit anledning till en annan, mera allvarsamt menad, insänd artikel, hvilken vi här nedan ätergifva med en enda kommentarie. Så här lyder artikeln: På uppmaningar, såväl genom i kyrkan upplåste kungörelser, som ock enskilde anmodanden från åiskillige utom länet befintlige socknar, att deltaga i det af några jordbrukare tagna beslut, att till högre pris ra våra ladugårdsprodukter, eller mjölken, få vi på gifven anledning förklara, att vi hålla vid det gamla ordspräket: Mättligt skola kapellanerna hafval; och i detta hänseende anse vi det icke med vår och det allmännas fördel förenligt att nu för det första upphöja priset å mjölk och dertill hörande. Väl bar detta år lemnat mindre skörd än de föregående åren, men Gud ske Jof långt ifrån missväåxt, få att man skulle behöfva höja mjölkpriserne med 33 och 50 procent, och anse vi orsaken till sådan forhojnings begäran ligga i omåttligt vinstbegär, och Herremänneas (hvarifrån uppmavingen hufvudsakligen utgått) lefnadssätt, som kräfver större utgifter. Vi för vår del, vanda vid måttligt lefnadssätt efter förfäders gamla sed, nöja oss med de priser, som tiden och behofvet betinga, utan att dertill sammankomster eller öfverenskommelser behöfvas. Vestra Hisings Bönder. Och kommentarien? ? Io väl, gode herrar och Hisingeke dannemän, äfven eder artikel anspelar synbarligen på samme sällapordt oegennyttige man(i förra krönikan kom genom ett infamt tryckfel att stå sällspordt ehennyttige man, hvilket härm ed rättas), som genomdritvit den i fråga varande prisförhöjningen. Låt vara nu, vi vilja ej bestrida det, att I uti mycket hafven rätt, uti eft misstagen I er dock, då I anspelen på omåttligt lefnadssätt. Här skjuten I bestämdt öfver målet! ättligt skola kapellanerna Föra, borde det snarare hafva betat! Ett mera lysande bevis på de s.k. vosjäligaY djurens jakttagelseförmåga än det, som hr Pateks verldsberömda-fsyrbeningar å Bloms stora sal ådagalägga, har aldrig, det kunna vi med visshet påstå, här bevittnats. Vi skulle önska att ega till vårt förfogande den filosofiska grundlighet, den verldsalltets mysterier ända till djupet trängande forskningsförmåga, den rikedom af lärda, tingens innersta kärna analyserande och bestämmande definitioner, som utmärka åtskilliga af våra kolleger i das grosse Vaterland för att rätt kunna karakterisera Dianas outgrundliga, aritmetiska färdighet, hennes aldrig felslående förmåga att särskilja de mest åtskilda folkslags flaggor, Schnapsls likaledes ofelbara tärdighet i urskiljandet af Åmynt, klädesstycken och andra saker, hans skicklighet i ett visst kortspel med det något barbariska namnet Stukulka och slutligen lilla Frisdas öfverraskande begåfning i åtskilliga, olika rigtningar, hvaribland den ej minst öfverraskande är hennes ätergitvande på pianot af God save the Queen. Alla ha vi väl hört talas om Åen hund på en bassiol — en hund på pianot är dock någonting holt annat, ty Frioda — man må sjelf ötvertyga sig om att vi tala sapning — spelar med både känsla och smak, hon har — förlåten oss, allvarliga hrr musikkritici — hon har till och med, jemförelsevis, en beundransvärd touche! Hennes sång förefaller deremot nog hundisk för menskliga öron. Eller kanske led hon, då vi hörde henne, af en tillfällig indisposition ... Man har funnit inträdesasgiften å första plats något för hög. Vi kunna ej finna det. Zn krona måtte väl ej vara för mycket för beskädandet af tro sådane -hederskronortill hundar! Till sällekapet hör också en Boa Constrictor, rätt prydlig att skåda, men en sådan boa undanbedjer man sig väl ändå för den stundande vintersäsongen, — eller bur, mina damer? A propos hundar, egde det högst ovanliga fallet en dag i veckan rum, att ett dylikt djur, en vacker Newfoundlands-hund, utbjöds på auktion härstädes. Hvad man kunnat vänta, inträffade emellertid — intet bud gjordes och det ädla djuret är tills vidare utan egare. Måhända inofioner sig väl dock snart någon hugad spekulant, som försäkrar sig om detsamma under hand. Den menskliga trohetens, vänskapens sinnebild under klubban . .. detta förefaller nästan som en orimlighet, till och med i vår penninglystna, egoistiska tid! Vi fråga eder alla, lyckliga egarinnor och A2AA mm UUAA D—