Göteborgsposten – 12 september 1874, sida 1

Veckokrönika. Några af veckans tilldragelser. — Hvad vi hoppa öfver. — Nya Teatern: Söndagens, Måndagens och Qusdagens föreställningar. — Tisdagens konsert i Trädgården. — Musikaliska förhoppningar för säsongen. — En annan förhoppningå på väg eå verklisgöras. — -Den sista påstötningen. — ÅÄÅnnu en gång RER insänd: artikel med kommentarie. — Hr Patek och hans hundar. — En hund på auktion. — Värdshusscen. — Fri öfversättning. — Anekdot. Carlisterna ha i dagarne fått bekräftelse på sanningen af den gamla sateen: periculum in Mora, Camille Flammarion har med det käraste han eger i denna verlden — man bör åtminstone förutsätta det — sin unga maka gjort ännu ett luftigt försök att få närmare reda på de dedodda verldar, hvaraf han gifvit oss så präktiga skildringar, Guizot, den djupsinnige statsmannen och outtröttlige häfdaforskaren, är sjelf snart endast ett stort minne på historiens blad, Bssaine, flyktingen från Marguerite, har låtit sina kors, band och kraschaner vallfärda till den undergörande Marisbilden i Lourdes, under det hans täcka och käcka maka in essigis gör sin rund genom alla verldens illustrerade tidningar, Bremens arbetareförenings ordförande, hr Hasenclever, blir häktad just då ban klifver in på ett folkmöte, svenskt jern har deremotåter obehindradt inträde på den engelska marknaden och Rio Janeiro är åter 7ott land, som duger för exportörer al våra Östersjöplankor. Se der åtskilligt af den förflutna vockans nyhotor, en blandning, som man finner af det blodutgjutande, öfverdådiga, timligt förgängliga, vidskepliga, våldsmäktiga och förvärfsbegisna, som rör sig på den oroliga planet, som kallas jorden, Och vi ha ändå förbigått alla de gräsligheter, mord, ekändligheter och brott, hvaraf in-och utländska tidningespalters rättegängsafdelningar äfven under denna vecka varit öfverfylda . . . Vi vilja sast heldre egoa vår uppmärksamhet åt veckans gladare företeelser! Låtom oss börja med det, som för närvarande utgör vår mest avgenäma förströelse, låtom oss börja med teatern! Söndagen medförde en gammal god bekant: Prinsesean af Tröbizonde?. Gammal kärlek rostar inte, heter det, och äfven denna prinsessa utöfvar fortfarande den dragningskraft på massorna, hvilken är så egendomlig för alla krönta hufvuden. M:lleraa Wiborg och Rylander, hrr Wagnsr, Sjöberg och Gardt höllo hvar för sig munterheten uppe i vanligt högt gradtal och särskildt är Oabriolo nu vorden en mönsterprodukt af komisk styrka och i de minsta detaljer utarbetad, barmlös uppsluppenhet. Håndagen bjöd åter på Ombyten, som då, likasom i fredags, med lif och lust gick öfver scenen. Onsdagen kom med Min hustru vill ha roligt, hvari mill Wiborg, Leonora, och hr Wagner, Ferdinand, täflade om allmänhetens ynnest. Om vi äfven hos Leonoras framställerska skulle önskat något mera kraft i de svåra slutscenerna i andra akten, skänka vi deremot ett odeladt beröm åt det sätt, hvarpå, i sista akten, den åvgerfulla, ofter sin makes kärlek trängtande unga makan framstod. Särskildt torde återgifvandet i såväl sång som isynnerhet frameägande af den älskliga sjeltbekännelsen: Jag vill ha ro kunna betecknas som ett litet mästerstycke af qvinlig, innerlig känsla, Hr Wagner sramstälde Ferdinands, at författaren mindre följdrigtigt skildrade karakter värdigt, med sans och med måtta, egenskaper, som allt mera börja utmärka denne, sin konst varmt bängisne skådespelare. Hr Hollander har sora Figge Kullner fått en uppgift att lösa, hvilken visserligen öfverskrider måttet af hans dramatiska frawställoingsförmåga, men det vore orätt ått underskatta den omsorg, han synbarligen egnat åt instuderandet af sin svåra roll, på samma gång vi hos honom tro oss finna ett icke obetydligt framåtgående sedan ällekapeta senaste härvaro, ej blott i denna roll utan äfven såsom den så hurtigt från en tafatt pedant till en fladdrande salongsfjäril omvände Gaston de Pråbois i OHbyten. I Soirön i Kåkbrinken, hvilken gafs till efterpjes, var det i synnerhet hr Gardt, oöfverträfflig i den typ, han sjelf skapat: den tölpaktigo Jöhnn-Jöns, som rättvisligen eröfrade lejonparten af bifallet. Sångpartiorna utfördes oklanderligt af m:ll Andersson, Ernostine, och br Ejortberh, Clavendahl, hvaremot den dramatiska framställningen lärer saknat den elektriserande liflighat, som utmärkt flertalet af dessa rollers många, förra innehafvare på vår scen. Lärer, säga vi med flit, efter som vi voro förhindrade att den gången öfvervara hr Wexelborge lilla mottagning. Kovserterna i det fria börja nu att, i anseende till den om aftnarne ganska kyliga och under nu varande mindre gynnsamma helsotörhållande rent af skadliga väderleken, bli mindre lämpliga, hvilket dock ej hindrade att Musikföreningens orkesters, genom regnväder ott par gånger uppskjutna konsert siotl. tisdags afton i Trädgården var besökt af hundratals äböraro, hvilka skänkte sitt lifligaste bifall åt utförandet af det ovanligt rikhaltiga och för den stora mängden lätt fattliga programmet. Vi tro oss veta att de konserter som Musikföreningen under nästa säsong kommer att anordna inom hus, å Nya Teatern, skola utmärka sig genom rik omvexling ochatt styrelsen, för så vidt möjligt blir, skall till hvarje större konsert engagera en gäst af framstående rang i vokalt eller instrumentalt hänseende. Vi tro oos veta äfven någonting annat, som berör icke blott oss alla inom sambället, vi må nu vara musikaliska eller icke, utan