Göteborgsposten – 11 september 1874, sida 1

tt göra med er. Ni torde ha godheten begifva er från stället genast. Earlen ver förskräcklig att skåda i sin vrede. Hans ansigto flammade, hans ögon blixtrade, hans anletsdrag rycktes konvulsiviskt tillsammans af raseri. Conyers smålog åt hans herrlighets utomordentliga vrede. : — Nå. väl, mylord, sade han kallt. Jag skall då besifsa mig till mitt eget hem på Cragthorpe. Kom, Oetavie. — Gå! sade earlen med hes röst. Låt mig aldrig mer se ert ansigte. Hoppas ej, att få ärfva mig! — Jag hoppas, att jag skall lefva på de tjugo tusen pund i årlig inkomst, som jag fått med min bustru, förklarade Conyers. Jag har vunnit en af de rikaste arftagerskor i Cornwall, haf godheten erinra er det. Conyers vände sig om för att gå, men Octavia, som visste huru mycket som berodde på en återförsoning med earlen, släppte Conyers hand, sprang fram till earlen och kastade sig till hans föfter med ansigtet badande i tårar. — Oh, mylord, bad hon, var ej förtörnad på oss, Vi trodde ej, att ni skulle tåga saken på detta sätt. Förlåt oss, mylord — värdes förlåta oss för min fars skull För den innerliga vänskaps skull, som han hyste till er, se vänligt ner på hana dotter! Earlens ansigto mildrades. Han gjorde en rörelse liksom för att upplyfta den knäböjande qvinnan, men Octavia höll sig fast vid hans knän med en ödmjukhet och ihärdighet, som Conyers ej kunde fatta, Hon insåg att rikedom och; glans — allt som hon hoppades eller önskade här i lifvet — var beroende på hennes återtagande i lord Hawkhursts ynnest, och hon var ej den som ens drog i betänkande att förnedra sig, om hon blott derigenom kunde vinna sitt ändamål. — Vi ha handlat förhastadt och dåraktigt, fortfor hon gråtande; men vi litade på ert gifna samtycke till vårt