Göteborgsposten – 10 september 1874, sida 1

— — — Jag hoppas, att jag skall blifva en behaglig påminnelse för er om den dame ni fordom tjenade, mrs Margle, sade den unga qvinnan småleende och ifrig att återkomma till detta ämne. Tyckte ni om henne? — Mycket. Hon hade en värdighet, som gaf till känna, att hon var en verklig dame, sade mrs Margle. Hon liknade er, men hennes hår hade ej samma färg. Likheten är sällsam, men ej alls ovanlig. Bland alla menniskor, som finnes här i verlden, skulle det vara underligt, om ej två vore lika. Möjligtvis är ni också en slägting till henne. Hennes namn var mrs Gray. — Jag känner ej någon med det namnet, sade Beryl. Vet ni hvad hon hade för dopnamn? — Jag hörde hennes man kalla henne Jenny ibland. Beryl darrade och hennes ansigte blef helt blekt. Hon visste nu, att hon var på rätta spåret — att mrs Gray af St. Johns-wood var hennes egen aflidna moder. Men oaktadt sin sinnesrörelse bibehöll hon fullkomlig sjolfbeherrskning och frågade helt lugnt: — Var hon gift, mrs Margle? Wo o— Ja; jag kallade henne mrs Gray. Det var det namn, hvarunder hon var känd på Clematis villa. Öfversten, mrs Grays man, var öfverste Gray, som riktigt dyrkade henne; men han var förskräckligt stolt och de kommo ibland i ordvexling. Men nästa dag blidkade han henne alltid, gaf henne några juveler eller dylikt och smekte henne, till dess hon åter smålog. Jag erhöll god lön och höll både öron och ögon tillslutna; men allt var ej såsom det borde ha varit i förhållandet mellan honom och henne, och en afton hade hon en sista ordvexling med honom och flydde ut ur huset som en vansinnig, och jag såg aldrig till henne sedan. Jag vet ej, om hon lefver eller är död. — En sällsam historia, sade Beryl med darrande röst. Försvann äfven öfverste Gray? — Nej; han sökte efter henne öfver allt. Han för