Göteborgsposten – 9 september 1874, sida 2

— Det vor med nöd jag blef räddad, tänkte hon med en rysning. Så länge jag lefver, skall jag ihågkomma Noble Desmond. Han såg så ädel och god ut. Hon suckade utan att veta hvarföre. IIon tänkte något på den korta tid hon varit gift och på den man hon trodde vara död. Han hade försvunnit från hernes lefnads stig utan att lemna några behagliga minnen efter Big, och hon försökte att glömma honom. Men nu tänkte hon på honom endast för att jemföra honom med den vackre och ädle unge man, som räddat henne, och som; efter hvad det: tycktes, hade onsett sin handling såsom något helt naturligt och föga värdt omnämnande. Det mörknade, men Beryl satt qvar i det rödaktiga skenet från kaminen, ända till dess tjensteflickan kom med hennes sup på en bricka. Då tände hon ett ljus och drack sitt th och åt sitt rostade bröd, hvarefter hon återvände till sin plats vid elden. Hon satt der allvarlig och tankfull, då en knackning hördes på dörren, och mrs Toploft inträdde. Beryl reste sig upp och satte fram en stol åt henne. — Ni ser blek ut i afton, miss Star, sade värdinnan vänligt. Jag tror att ni öfreranstränger er och ej äter tillräckligt. Mrs Ryan är en snål, obehaglig person, det vet nog jag, som arbetade åt henne i många år. Ni måste tänka mer på er helso. Det är synd, att ni ej har någon, som vårdar sig om er. Har ni haft någon underrättelse från min syster nyligen? — Nej, icke sedan hon var här dagen efter min an komst hit. — Jag kan förstå, att mr Star af Starwood är er elägtinge, miss. Hvorsdre reser ni ej till honom? Han kunde låta er få bo hos sig. Eller ock kunde han gifva er hundra pund om året till ert uppehälle, och det finnes ställen der ni på hundra pund om året skulle kunna lefvs som en prinsessa. Vill ni ej resa till honom, miss? — Visst icke, svarade Beryl med on lätt anstrykning