Göteborgsposten – 9 september 1874, sida 2

vara infördt älven beträffande krigslagarne, men öfver hufvud måste man dock om dem säga, att de äro alltför drakoniska, ja, i några fall rent af partiska till förmån tör befälet. Denna del af trågan hör dock icke till ämnet för denna uppsats, och vi lemna den derför. Tre af de dömde baptisterna hafva förut för med den förevarande likartad förseelse blifvit straffade med ett års fästning hvardera. Detta stroff synes oss vara tillräckligt, och dermed bafva vi cck ongitvit vår uppfattning af trägan och antydt, huru lagen, efter vår åsigt, borde förändras. Enligt 1811 års konvention, sådan den nu lyder, uppgår samsälda vapenöfningetiden icke ens till det antal dagar, som förut varit bestämda, eller något öfver 200, och under sådana omständigheter tyckes oss, att 365 dagars inspärrande bland de uslaste brottslingar och med skyldighet till arbete för kronans räkning hvarje helgfri dag, må vara straff nog för vägran att bära vapen under en vida kortare tid och under en större personlig frihet, än den, som kommer föstningsfången till del. Också äro vi lifligt förvissade om, att ingen vapenekyldig, midt under djupaste fred och under det ingen den ringaste an ledning till dess brytande förefiones, vare Big af feghet eller lältsinne underkasta sig års långt etreslarbete framför några dagars årlig vapenötning i sällskap med hederligt folk, med vänner och bekanta och under ett hua ant befäl. Nej, här ligger grunden djupare och ban måste antagas ligga djupare, när mognade män utan klagan underkasta sig förnyadt års långt fängelsestraff, hellre än att bära krigiska vapen. Ilär är det icke feghet, icke lättsinne, det är öfvertygelse, grundad på bibliska bod, som framträder, och det är just härtill lagstiftningen bör och utan tvifvel också snart måste taga hänsyn. Den oafvisliga pligten för regering och riksdag att sörja för landets törsvar bör nemligen icke råka in på sådana afvägar, Ut rasa blott cch bart har detta mål i sigte; man måste äfven se till, att vid sträfvandet att viona detsamma allmänna rättsprinciper icke obetänksamt kastas ötver bord. Och till de allmänna rättsprivojper. hvilka öfver hela den civiliserade verlden alltmer och oafvisligt vinna orkänvande hör den, att icke med våldsamma medel kränka någons samvetefrihet. Vår regeringsform stadgar också, att konungen sjeke må någons samvete tvinga eller tvinga låta. — Då vi återgifva ofvanstående, må vi dock erinra, att religiösa betänkligheter likasom äfven högst skadliga villtsrelser kunna fostrar i svaga bjärror, och derefter ytra sig i ett myc ket förvändt sätt att uppfatta on medborgares skyldigheter, och lärer väl ingen stt laa må nu vara huru modern som helst, afsäga sig ein rätt att skydda sig för dylika faror. Mormonerna i Utah anse nog, att den nordamerikanska regeringen tviogar deras samveten, men säkerligen hör ej Gotl. Alleh. till dem, som klandra unionsregeringen för ett dylikt -gamvetstväng-. Och så länge det anses som en sedlig pligt att försvara fäderneslandet, så lärer väl staten icke förnärma några Lallmänna rättsprinciper, då den söker tillhålla medborgare att, på sätt som lag föreskrifver, uppfylla denna pligt, och härvid lärer det ofvan anförda svätvan e uttrycket i reg.-formen icke ega mera tillämpning, än då baptisterna vilja tllämpa detsamma till stöd mot den nya dissenterlagen, hvilken de i våras misshandlade för alt få fram konseqvenser som skulle strida mot samvetsfribetens allmänna grundsats. Om vi sålunda alls icke förneka, att de streffoestämmelser, som lagen för dylika lagbrott fastställer, i vissa fall kunna anses för stränga, och om vi för vår del anse det upp rörande, att en så svår hemsökelse drabbar de erfaldiga stackare, som eannolikt af fanatiske proselytmokare biikvit sörledla att på delta sätt låta göra sig till martyrer, så må vi icko deraf låta locka oss att blunda för de betänkliga följder — vi upprepa det — det kunde hafva med eig, om, såsom H. T. yrkar dylika lagbrytare skulle bsitva strafflöse. Det äl antingen en yttring af en löjlig känslosamhe eller af ett lättsinne, otvifvelsktigt mycke klardervärdt hos en tänkande man, att fram ställa dylika yrkander, och II. T. kan hä så mycket mindre ursäktas, som bladet äfver dragit i tvifvelswål, huruvida domen vore lag lig, bvarom vår yrkesbroder nu tätt en upp lysning, som han kunde skaffat vig sjelf, om hat ej låtit pennan löpa utan att gifva sig tid at när mare taga frågan i öfvervägande.