Göteborgsposten – 9 september 1874, sida 1

färan. Hennes räddare tyckte sig aldrig ha sett en så intagande flicka. — kKäuner ni er matt? frågade han. Låt mig föra in er i en af dessa butiker? Hans röst hade ett deltagande och ömt uttryck. Beryl blickade upp mot honom. Hon såg en ung gentleman med hvita händer och ett fint, utmärkt vackert ansigte. — Jag är ej skadad — jag känner mig ej matt, svarade hon. Jag tackar er för er stora godhet. Hon ville gå, men han qvarhöll henne och sade: — Ni darrar som om ni hade frossa. Ni kan omöjligen gå. Der står en tom droska. Ni skall fara hem i den. Han gaf ett tecken åt droskkusken, som närmade sig. Beryl afböjde anbudet af åkdonet och sade, att hon mycket väl kunde gå. Han trodde, att fattigdom vore orsaken till hennes vägran att begagna sig af droskan, och han såg att hon verkligen var ur stånd att taga ett enda steg utan hjelp. Skrämseln hade inverkat menligt på hennes nerver, och hon behöfde komma hem så fort som möjligt. — Jag ekall låta köra mig till min bostad, sade han artigt, och jag beder er tillåta mig att erbjuda er åka i densamma till ert hem. Mitt namn är Noble Desmond. Tillåt mig vid detta tillfälle bevisa er en broderlig tjenst. Han var så artig, så vördnadsfull, att Beryl ej hyste ringaste misstroende. Hon kände sig svag och äfven illamåeude och lät honom derföre hjelpa upp sig i droskan. — slvilken adress? — Arundel-Street, Strand. Desmond tillslöt dörren ochsatte sig upp vid kuskens sida. Man hann enart fram till den uppgifna gatan, droskan stannade och Desmond steg ner, gick fram till vagnsdörren och frågade efter husnumret.