Göteborgsposten – 8 september 1874, sida 1

Småskoleunderstöd. I sin senaste kungörelse meddelar Landshöfdingeembetet till vederbörandes kännedom följande: De skolråd inom länet, som. för sina småskolor önska erhålla understöd af de medel Landstinget och Länets Hushållningssällskap för detta ändamål ställt till förfogande af Landstingets komiterade för folkundervisningen, anmodas att, såvida något understöd skall kunna bekommas, ovilkorligen inom september månads utgång till Landstingets sekreterare, vice häradshöfd. Frans Almån insända skriftliga till komiterade stälda ansökningar om dylikt understöd; och fästes vederbörande skolråds uppmärksamhet derå, att jemlikt komiterades beslut, småskolor i de skoldistrikt, der förhållandet emellan småskolan och den egentliga folkskolan icke är författningsenligt ordnadt, icke kunna påräkna bidrag. Der nya småskolor under årets lopp blifvit inrättade, bör, om understöd för dem sökes, uppgift meddelas om tiden då de blifvit öppnade. Upmarkska mordet. Efter berättelse af en resande, som i fredags kom från den trakt, der ingeniör Upmark blef mördad, och som samtalat med den läkare, hvilken skötte den så plötsligt ur lifvet bortkallade unge mannen och var närvarande vid hans dödsbädd, meddelar Östgöta Corresp. följande: Upmark var vid fullkomlig sans ända till dödsögonblicket och afgaf om tilldragelsen vid mordet följande berättelse: Upmark åkteien halftäckt vagn, ungefär lika med den postdiligens, som går denna väg, och med skjutskarlen på kuskbocken. Då de kommo till en grind vid det ställe, der mördarne lågo i försåt, steg skjutskarlen af för att öppna grinden, och träffades då af ett kulskott bakom örat, så att han ögonblickligen dog. Upmark sökte då att få tag i tömmarne för att komma undan, men i detsamma lossades 6 till 7 skott, som gingo genom vagnskuren, och af hvilka ett träffade Upmark i magen, dock icke dödligt, ett annat gick in ofvan nyckelbenet och nedåt bröstet, hvilket skott var dödande; dessutom träffades han af ett hagelskott, som nästan krossade högra armen Detta oaktadt försökte dock Upmark att få tag i tömmarne; derunder framkommo till vagnen fyra karlar och en qvinna. En af karlarne, inseende misstaget, utropade då: nej för fan! En annan vände sig till U. och frågade om han hade penningar, hvilket han nekande besvarade. I detsamma hördes postiljonen på den efterkommande diligensen, som hört skotten, blåsa, hvarvid mördarne genast togo till flykten. Särskildt förtjenar nämnas, att några arbetare vid Flens station dagarne förut blifvit afskedade och troligen: visste att posten skulle medföra omkr. 50,000 kr. i OR Till Upmarks fru, som bodde i Eskilstuna, dit U. var på väg, telegraferades genast, och U. hade nog styrka att genomse telegrammet, så att det icke skulle blifva alldeles för mycket oroväckande. Hon hann emellertid icke fram till den By, der ban befann sig, förrän han redan var död. Samma resande hade äfven hört från säker hand och på grund af ingånget telegram, att två af mördarne redan skulle vara gripna. Ingeniören Upmark tjenstgjorde en tid på jernvägsbyrån i Linköping och derefter vid Linghems station och förvärfvade sig derunder genom sitt älskliga väsende mänga vänner, som med bestörtning och sorg mottagit underrättelsen om det hemska sätt, hvarpå han nu slutat sina dagar. Eskilstuna Tidning meddelar om tilldragelsen, bland annat, följande: Då diligensen anlände till stället, ropade U. till. postiljonen att han blifvit anfallen af folk, som velat mörda honom, och anhöll om bjelp. Men postiljonen fanns icke på sin plats. I stället att, sin pligt likmätigt, köra hästarne, han inuti vagnen och — sot. Den yngling, som körde, blef rädd, trodde att här möjligtvis gällde posten och körde undan allt hvad han förmådde. Kommen ett.stycke från stället, stannade han för att väcka postiljonen och fråga hvad som var: att göra. Men denne lät icke oroa sig. Med. ett lugn, som ej kan anses såsom följd endast af trötthet, tillbakavisade han alla föreställningår om att man borde söka göra något för de olyckliga, hvilka de nyss rest förbi. Först då de kommit ungefär 31 mil från mordstället, lät han förmå sig att stanna, då de i ett torp vid vägen berättade händelsen. Derifrån afgick då bud till det närbelägna Skogshall, hvarifrån sedermera folk begåfvo sig till våldsplatsen. På detta sätt förflöto minst två (enligt en annan uppgift fyra) timmar, innan nägon hann fram till U:s hjelp. Och i hvilket tillstånd hade han icke tillbragt denna långa tid: sjelf träffad af två skott, med den dödsskjutne körsvennen i sitt knä samt med den utsigten, att bofvarne hvilken stund som helst kunde återkomma för att fullborda sin hemska gerning. — — — Några närmare detalier af mordgerningen utom dem U. sjelt förmått lemna känner man naturligen icke, men den sönderskjutna droskan lemnar en och annan upplysning. I densamma synas bål och märken efter flere grofva hagel samt 8 kulor. Af dessa senare hatva 6 kommit från venstra sidan och gått i sned riktning uppifrån och nedåt, hvarvid 5 genomträngt lädret och fodret samt 1 skrubbat suffiettens kant. De återstående två hafva genomträngt, den ena fotbrädet nedanför kuskbockens öfre kant och synes hafva gått mellan hästarne; den har dock icke kommit in i suffletten, utan stannat mot det jernbleck, som sitter bakom kuskbocken. Denna kula påträffades sedan i vagnen och är så stor, att hon icke går ned i pipan på de nu brukliga infanterigevären. En beräkning af skottens antal lemnar sålunda följande resultat: I åkdonet 8 kulor och 2 hagelskott, 1 kula med flere hagel, tydligen hörande till samma skott, hvilket dödade kusken, samt 1 kula och 1 hagelskott som träffade U., summa 10 kulor och 3 hagelskott. Eller, om flere skjutvapen varit laddade med både kula och hagel, summa 10 skott, så framt icke flera kulor funnits i samma pipa. Upsala begge banker ha, med anledning af de upprepade vexelförfalskningar, som nyligen i Stockholm uppdagate, beslutit att, i likhet med Stockholmsbankerna, utsända avisbref till trassenter; trassater och endossenter å vexlar, som af dem diskonteras.