Göteborgsposten – 7 september 1874, sida 2

ögonblick, då England gifvit söredömet. Men det vill sannolikt icke heller afgifva detta erkännande, att Tyskland skulle ensamt vara beredt dertill, och det övskar utan tvifvel afvakta den stund, då Österrike eller Italien skola ha följt Tysklands föredöme. Allt hittills tyckes icke någon officiel underrättelse hafva ingått om den dag, till hvilken sagda regeringar äwnar utsättaldenna ceremoni. Men eftersom Mac Mabon skall om några dagar resa bort på jagt och endast kommer tillbaka för att förbereda sin resa till södern, så löper det spanska sändebudet stor fara att icke bli snart mottaget. Detta Spaniens erkännande, som förgätves påyrkats at de olika ropresentanter, hvilka söljt på hvarandra i Paris ellt sedan konurg Awadeos afresa, skall sannolikt blifva ett af vår tids sälleawmaste diplomatiska tilldragelser. Sennor O!ozags, sennor Abazzaura och marquis de la Vega di Armijo, hvilka skiftesvis represerterat nya styrelser, ba alla visat patriotisk ifver i sitt mödosamma värf, Sennor Alonaga stod i synnerligt vänskapligt förhållande till hr Thiere, då chef för den verkställande makten i Frankrike och, de, som vid denna tid vakade öfver de politiska angelägenheterra, veta hvad ansträngningar och skicklighet som denne erfarne diplomat utvecklades för utförandet af sitt uppdrag. I stärdig brefvexlivg med sennor Castelar, som då stod i spetsen för franska regeringen, sökte han att från Paris motarbeta den federalistiska rörelse, som utbröt i Spanien. Hans stora, men kimeriska ärelystnad var att göra sennor Castelars regering till en kraftig styrelse och ordningens förkämpe. Han hade af hr Thiers utverkat löfte, att dennes regering skulle öppna fälttåget till förmån för erkännandet af den bestående spanska regeringen, hvilket kabivettet i Berlin nyss företagit till förmån för marskalk Serranos regering, men dock under det vilkor att eennor Castelar skulle beslutsamt skilja sig från det radikala elementet i Spanien och förbereda upprättandet af den konservativa republik, hvilken hr Thiers hade för afsigt att skaffa Frankrike. Olozaga, hvars lif egnats åt hans lands politiska angelägenheter, påverkades lätt af de prospekt, som hr Thiers vältaligt utvecklade för bonom, och han smickrade sig med tanken att få sluta sin bana som representanten för en konservativ republik anställd hos en likaledes konservativ fransk republik. Under det ban umgicks med dessa patriotieka, men opraktiska planer, öfverraskades han af den radikala federalismens exes ser i Spenion. Han afgick genast från sin post, men dock för sent att undgå sina fienders förebråelser, hvilka beskyllade honom för att hafva med vilja blundat och klandrade honom för att ban icke genast märkt, att den regeringeform ban drömt sig var en kimär. Hans illusioner voro dock fullkomligt uppriktiga, och under deras svaghet, som då suto vid makten i Spanien, räknade han alltjomt på seger för orduingens sak, i tanke att deas korta, men olyckliga erfarenhet af federalismen skulle bringa landet till förnuft. De, som senare hade tillfälle att besöka den gamle statemannen i den tillflyktsort, han åt sig sjelf utvalt vid Engheinsjön, der han öfverraskades at döden, träskades af den modlöshet han visade i afseende på sitt lands tramtid, i trots af alla hans bemödanden om att dölja den. Under ett af sina samtal utbrast han: Hvem vet huru länge Spanien, som förr var verldens herskarinna, ännu skall tigga vid de europeiske makternas dörrar om erkännande för sin framtida regering? -Då man be tänker de skriftningar detta erkännande undaorgåt på två år, kan man ej låta bli att tänka på detta utrop och fråga sig sjelf icke, huru länge Spanien skall behöfva vänta på erkännande, utan huru länge det borgerliga kriget skall fläcka dess jord med blod. Förhållandena ha blifvit allt värre och värre sedan konung Amadeos afresa, och den åsigten börjar utbreda sig mer och mer, att man måste underkasta den spanska frågan en gemensam granskning af hela Europa. bDet är ej Spanien allena, som hotas af den fara, carlistkriget innebär, utan detta krig bär äfven inom sig fröet till ännu större faror. Besynnerliga saker, hvilka krätva statsmännons uppmärksamhet, försiggå nu utan tvifvel på gränsen mellan Spanien och Frankrike. Ma-, dridregeringen, oförmögen att skydda sin gränsstrider emot en fiende, hvars styrka och djerfbet ökas med bvarje dag. Denna gräns, uppgifven åt carlisterva, illa öfvervakad af Madridregeringen, svagt öfvervakad af franska re geringen, likpar en ständigt öppen port, genom hvilken carlistskarorna förses med sina behof, Franska regeringen bar i ett aktstycke, som cke kan vederläggas, lagt i dagen sin goda vilja och sin önskan act icke uppmuntra carlisterna, utan tjena Madridregeringen. Men det oakadt synes det icke desto mindre vara sant, Itt det onda består och att hela befolkningar, vilka bistå och äro i godt förstånd med hvarndra, göra vanliga försigtighetsmått onyttiga amt förlänga ett krig, hvilket hotar med att idrig taga slut. Under denna kroniska förveckling, under Spaniens beskyllningar och Frankrikes motsäzelser kommer en tredje makt och inblandar ig plöteligt samt, i det han ställer eig melan de båda tvistande och posterar sina agenter å franskt område, vaksamt följer hvarje till