Göteborgsposten – 7 september 1874, sida 2

Han fann miss Windsor i salongen med ett uttryck af oro i anletsdrogen. Hon bade sutit vid ett fönster i afvaktan på att få se honom komma och sprang nu emot honom med stor ifver. — Har ni vorit i Penzance? frågade miss Windsor, i det hon försökte stt tala i en likgiltig ton. — Jag kommer just derifrån, svarade Canyers, i det han satte sig på en soffa och drog flickan intill sig. Jag har fått tillståndsbref till vigseln, Octavia. Säkerligen vill ni ej undandraga er öfverenskommelsen eller hur? — Nej visst icke, svarade miss Windsor med ett tungt skratt. Jag trodde blott — jag menar att jag befarade, att något kunde hända, som skulle förhindra vårt giftermål. Jag har skrifrit bref hela morgonen, Rollyn. Jag har skrifvit till hufvudstaden efter den elegantaste utstyrsel, som någonsin kan erhållas. Jag vill ha allt, som kan fås för penningar. Det är bäst att börja nu, medan solen skiner. — Jag förstår ej. Ni talar som om någontiog kunde hända, som skulle minska era inkomster för framtiden, sade Conyers. Min bästa Octavio, ni skall bibehålla full dispositionsrätt öfver er förmögenhet efter vårt giftermål, och era minsta nycker skola bli tillfredsställda. Ett gsällsamt småleende krussde miss Windsors läppar. Hon visste huru bräckliga de band voro, med hvilka hon höll Cragthorpe, och huru hastigt hela hennes ställning såsom arftagerska kunde ramla; men naturligtvis förrådde hon ej sin hemlighet nu. — Ni är mycket god, Rollyn, sade hon. Jag ämnar köpa de präktigaste juveler, och har skrifvit till London för att få några hitsända till påseende. Derjemte skall jag köpa några indiska schalar och dyrbara spetsar. Ni ser ut som om ni skulle undra öfver mig. Nå hur skall vigseln försiggå? — Jag skell komma till Crogthorpe i morgon bittida, såsom vi uppgjorde, och derefter begifva vi oss ut på en