Göteborgsposten – 7 september 1874, sida 1

Han tänkte på Villa Belvoir och Lemansjön, på den lilla skuggrika trädgård, hvari han tillbragt så många stunder af sin korta smekmånad med Beryl. Han kände en sjuklig längtan efter att se henne — en längtan, sådan som aldrig förr bemäktigat sig honom. Han längtade etter ljudet af hennes röst, hennes fotsteg, efter vidrörandet af hennes små händer och tryckningen af hennes läppar mot hans. En känsla af ytterlig leda för miss Windsor grep honom. Hans goda och onda englar stredo om herraväldet öfver honom. Det är ej för sent, sade han för sig sjelf. Ännu kan jag återvända till Beryl, erkänna alltsammans för henne; men skell hon förlåta mig? Hon är stolt, men hon är äfven ädelmodig och godbjertad. Skulle hon åter kunna älska mig?Han påskyndade sina steg, liksom jagad af någon furie. — Hon skulle ej förlåta mig, sade han slutligen. Ingen qvinna skulle förlåta en sådan oförrätt, som den jag tillfogat henne. Hon kunde taga mig tillbaka, men hon skulle alltid känna misstroende och bitterhet mot mig. Och hurudant skulle vårt lif bli? Vi skulle vara en earl och en grefvinna utan penningar till att uppehålla vår rang. Vi skulle föra ett nomadlif på kontinenten, uppehålla oss i de tilligaste städer, jag vara nödsakad att afstå från alla mina savoritförströelser; sakna allt sällskap, tillbringa tiden under evigt gnabb. Jag skulle ha en lågboren, fattig hustru, som jag aldrig skulle våga presentera för någon, af frukten att någon fråga om hennes ursprung kunde väckas. Jag skulle slutligen komma att hata henne bittert. Jag skulle hata den skönhet, som beredt mitt lifs olycka. Jag skulle ånyo en dag öfvergifva henne, och då skulle ingenting kunna vinnas på ett sådant öfvergifvande. Nej, det är för sent. Jag är vansinnig, som kan tänka på att begifva mig tillbaka till henne. Då jag