Göteborgsposten – 4 september 1874, sida 1

Församlipgen förklarade att det språk som nu är införlifradt med hela kultarlifvet hos oss i är danska, som visserligen är en emnla förnorskad men endast, i en försvinnande grad, hvilket kunde inses deraf, att norska och danska författare stodo vid sidan af hvarandra i de läsebäcker, som begagnades i skolorna. I verkligheten funnos här två apråk i landet, det danska cch landt Maalet; ett af dem måste vika! Men läte man folkets gamla språk försvinna sörsyndade man sig troligen mot solkanden. De begärde frihet sör begge språken, men nu hulpe staten blott det ena, nemligen det införda danska, derför fordrade man nu, att Norges bönder skulle i storthinget genomdrifva folkspråkets räddning. Dessa korta antydningar af hvad som föregick på mötet må vara tillräckligt att visa: målsträfvandets skaplynne. Naturligtvis bör hvarje god norrman vara enig med målaträfvarne deri, att vårt språks utveckling må ske på grundvalen af det gamla norska språket och de bättre dialekterna, men icke fråu danskan. Men med allt erkännande afdet berättigado och gagneliga i målsträfvarnes arbete är det icke heller häremot som de bildade klasserna göra invändningar, utan mot mål strälvarnes ofördragsamhet och dristighet, då de straxt vilja kasta öfver bord dets. k. danska språket och påtvinga oss ett af dem sjelfva tillagadt. Den väg våra ekalder och författare gå är deremot, att upptaga af landsortsdialekterna ord och vänningar, som genom sin nkönhet, kraft vch rorskhet passa bättre för språket, än de danska och tyska vi förr hafva brukat, och på detta sätt ha vi redan sålt ett norskt skriftspråk, som är så afvikande från det danska, att en dansk nu för tiden för att försiå allt i en norsk bok, behöfver begagna ordbok. Detta är ett alltför vidlyftige ämne att för djupt inlåta sig på i ett bret, men man kan fatta, att i samma mån som jernbanorna blifva färdiga i landet och Norges folk sammanföres, samt de dildade klasserna sträfva för att utveckla vårt språk i, nationel riktning, så skall skilnaden emelian de s. k. två apråken, som nu förefinnos, så småningom utjemnas. Men detta bör gå långsamt och komma af sig sjelf och får ej framtvingas så som måleträfvarne fordra. Det andra hutvudfelet vid det nationela partiets sträfvanden att ombilda många både politieka och sociala förhållanden i landet, ligger deri, att de vilja ha förändrivgar införda ned från och uppåt. Det är bondens språk, hopers åskådningssätt, de obildade klassernas sätt att lefva och tänka, deras seder och vanor, eom skola påtvingas de bildade klasserna, medan jörhållandet dock naturligtvis borde vara omvändt, blott det från de sistnämdas sida icke blifver tal om tvång. Den bildade klassens allmänbildning eller europeiska kultur får bära skulden för allt som står emot den norska nationaliteten; blott dersöre att borden är äkta norrman, heter det, bör han egentligen hafva all makt och myndighet i detta land. Man kan at detta allt törstå, stt det nationela arbetet, Bom för tillfället ligger något under i politiken, ipgalunda uppgitver Bina sordringar i en mängd riktningar, eå att det bär i landet väl sinnes många anlednirgar till oro och slitningar mellan partäerna. Jag är nyss hemkommen från en 10 dagars sommarutflygt till IIögsjellen, med deras gäterplatser nära ånöregionen. Färden gick genom Öaterdalen eller de rikaste nejder i Glommens floddal; 14 timmar satt jag i båt på strömmen och for 10 å 12 norska mil mellan forssar, klippstycken och stora stenar och hade för företa gången tillfälle att se Norges rikedom, de milslånga furuskogarne, som år efter år förse köpmännen i Kristiania och Fredriksstad med 170 000 till 200,000 kommersläster timmer till årlig uttörsel. Den som önskar att få ett begrepp om sitt säderneslards välstånd, lycka och stolta folk, må besöka Österdalen: Elverum, Aamodt, Storelvedalen, Lillelvedalen m. fl. göra samma intryck af välmåga på den resande, som Belgien och vissa delar af England. Storbonden, hvars gård oskiftad i århundraden gått i arf från far till sön, bor mångenstädes bokstafligen i palatser af trö, försedda med alla det civiliserade lilvets lyxförewål. I Storelvedalen, den rikaste bygd i Norges land, eger hvarje menniska i medeltal 550 epdr; flera millionärer finnas här blandsskogsegarne. På Tronåhiemsbanan härigenom arbetas nu med all kraft. Det är besynnerligt, att de resandes ström söker Gudbrandsdslen, Waldere, Romadalen, Telemarken och Bergenssjordarno, men icke Österdalen, som dock både i skönhat och väimåga och beträffande jagt och fiske står Lö