Göteborgsposten – 2 september 1874, sida 1

— 2 rade aig d:r Sandberg och äfven deremot att icke föreslagita huru medlen skulle fördelas. Dagen före julafton kunde bstänkandet till slutligt asgörande företagas i samtliga stånden. På riddarhuset ansåg hr Ehrenhoff väl att ett lån i silfver till förstärkande af bankens kredit vore nödvändigt, men inga sedlar på detta lån porde utgifvas förr än det till sista specien kommit under bankens vård. Frih. Paykull yrkade, efter ett långt ansörande, hvari vådorna af skuldsättningen skildrades, afslag å framställningen om låns upptagande, och Stjernsvärd rasade mot åtgärden att ä nyo indraga staten i skuld-, men erkände att han var Åen ropande röst i öknen. Finansministern redogjorde hvarsöre det i tråga satta lånet nu borde upptagas och bemötte särskildt det gjorda påståendet, att landet icke skulle förmå vid den utsatta tiden återgälda lånet, dervid ådagaläggande att penningeförlägenheten vore betänklig, men likväl endast tillfällig och, om bjelp kom emellan, öfvergående enär landet egde stora resurser, enär produktionen inom alla näringar vore i stigande: det var endast ett tillfälligt förslagskapital för ett utomordentligt fall, som erfordrades. Tal. ansåg dock, att på sätt K. M:t föreslagit, borde lånet indragas och administreras af samma myndighet (rikets ständers bank); men om utskottets framställning bifolles, vore nödvändigt antaga sådana bestämmelser, hvarigenom för lånets liqviderande regeringens anseende ieke blottställdes. Till och med L. J. Hierta gillade K. M:ts proposition och biföll utskotteta framställningar, som ock af adeln godkändes, likaledes af borgarståndet der betänkandet vidlyftigt behandlades; åtskilligt yttrades ock mot lånets upptagande, hvilket at några ansågs för ringa, jemfördt med behofvet; v. talmannen Schwan deltog icke nu i diskossionen af det giltiga skäl, att han redan d. 16 december afrest till Lybeck på ångf. Bore, som fallastats med honom tillhörig koppar, hvilken han hypotiserade och derigenom beredde sig en betydlig fond för vexelrörelse under vintern. I presteståndet uppstod en ofantligt djupsinnig fiaansiel diskussion, tillika mycket lång, men hvilken slutade så, att d:r Sandberg mot besluten reserverade sig ensamt. Bondeståndet bade äfven mycket att i frågan antöra på sitt vis. Yrkandet att lånets upptagande skulle beslutas, oberoende af lånemedlens blifvande fördelning, motsatte sig många, ty om så skör, komma penningarne endast krämareintresset till godo. Hela betänkandet återremitterades, med den ringa verkan, att ståndet fem dagar derefter medelst ett särskildt betänkande underrättades, att genom tre stånds beslot var ärendet redan afgjordt, och så blef det senare betänkandet med ogillande lagdt till handlingarne. Det kunde lätt förutses, att om än bankosullmäktige bemyndigats upptaga lånet skulle den som de utsändt för negociationen blifvit klandrad antingen derföre att ban ej nog skyndsamt eller på för dryga vilkor anskaffat lånet. I båda fallen hade ätven fullmäktige klandrats derföre att de valt en olämplig person. Då nu låneuppdraget blifvit öfverlemnadt till regeringens — rättare sagdt till finansministerns — åtgärd, funno sig samtlige bankofullmåktige ehoquerade, och med dem hela börsen, och när finansministern bemyndigade kommerserådet Willerding och bankiren Cervin att negociera lånet (de afreste d. 2 januari 1858, och samma dag ständernas skrifvelse justerats) så tog hela den af Schwan antydda finansskaran eld af — tförtrytelse blandad med afund. Muntligen och i tryck bevisades utförligt att de voro fullkomligt olämpliga negociatörer, att de skulle komma hem med oförrättadt arbete 0. s. v. Finansministern ansåg sig i tidningarne böra uppträda till deras försvar och han hemställde om ej rättvist vore, att uppskjuta med klandret tills det visat om och huru de fullgjort uppdraget; men den åsigten delade ej många, Sedan Willerding och Cervin på mivisterlol väg erbållit underrättelser om de svårigbeter som mötte både i London och i Paris på lånets erhållande der, erhölls finansministerns samtycke att upptaga lånet i Hamburg och uppgjordes d. 29 jan. med Salomon Heine och Norddeutsche Bank kontrakt om lånet; då finansministern d. 9 febr. derom underrättat bankofullmäktige, så var tiden inne att gifva klandret en ny form. Förut — under ständernas behandliog af låneförslaget — hade oförbehållsamt blifvit yttradt äfven af dem som ifrat sör upplåningen, att den under för handen varande omständigheten skulle blifva dyr; men nu var detta glömdt och ru sades det: lånet har blifvit för dyrt. Hvarföre ej upptaga det annorstädes? Jag skulle aldrig vändt mig till Hamburg?, sade många at yÖfinaneskaran. Hvarföre upptaga hela lånet, då ställningen förbättrats?: menade andra. Länet är så dyrt, att fabriker och näringar ej deraf kunna begagna sig!, hette det äfven, men inom tre månader bade likväl till idkare