Göteborgsposten – 1 september 1874, sida 1

och tb; mildare: uttryck, fullt: af bitter äurta, kom i hans svarta ögon. — Arma barn! arma barn! munmiade han; sOm Kon blott. varit: arftagerska still, Cragthorpe! Jag akall aldrig finna on qyinna, som akall älska mig så som hon gjorde aldrig!. Och hon var nära däden af sorg öfver att ha förlorat mig! Arma Beryl! Huru skän var hon soch jag beundrar skönhet. Han suckade djupt vid senhen på hurnhårdt det var för honom, att 3 Beryl varit lika häögboren och rik som skön. — ade ni något till mig? frågade Haplieb som ej kunde böra hvad hans husbonde yttrat. — Era bref voro mycket innehållslösa, Huplick; sade Conyers i det han roste sig upp. Af dem kunde jag ej finna nöågon oynnerlig upplysning om huru sakerna verkligen. stodo i Villa Belpoir efter er itark omet dit. Huru tog hon nyheten om sin mans död? Hon blef natunistvis alldeles. lem sig, 8rernd Huplick, i dot han enligt sin husbondes föredöme undvek att; nämna Beryls namn. Kon läste Genvertidningen som innehöll. berättelsen. om ort — hana — sorgliga öde, bir; och hon föll ner afsvimmad. Klockan var redan tolf på natten, innan hon återsick medvetandet; och då skickade hon genast ofter mig och gjordo mig en mängd frågor. — Arma Beryl!i Den historia ni berättade för henne måste ha varit förskräokligt hrpekakandad för rg Tviflade hon på den nåcot? — Ack nej. Hurn AUU. igar Kunnatböra det2 Alteammang rat ju sålrslugt hopkommet, sir. Tviflade på den! Hon läste jus tidvingen och hörde hvad jag hade att säga henne, ach ej ringaste misstanka uppatoå hos henne att icke allt nar gant. Ja, uppskakad blef nin vansinnig kunde jag lika gerna säga, sii. — Vansinnig! — Ja, vansinnig eller mrsinnig, sir, attade Haplick.