Göteborgsposten – 1 september 1874, sida 1

ler godtyckliga och olagliga arresteringar mord på flera polissergeanter och plundring af deras bostäder, samt arrestering af samtli ga domstolens; ledamöter och, deras dragand i deras embetsdrägt inför medborgaren Es quiros, som representerade den revolutionärmyndigheten. — Det är högst olika slagsolk, som nu drabbats af arresteringsorderna millionärer och samhälletsa drägg, och hvad som, isynnerhet synes, rota deras politiske vänner ir, att de på detta sätt tagits i er klunga. Man vill göra gällande, att under den långa tid som följde på septemberrerolutionen; då den Värsta pöhaln huserade såsom herrar öfver allt hvad som fanns i det stora och rika Marseille och hade bildat det e k garde civigue som utgjorde den enda beyäpnasde styrkan, hade de, som nyss. varit den demokrätiska rörelsens ledare, men som nu icke voro annat än dess slafvar, i sjelfva verket ingen bättre råd, när de ville skona för folket missbagliga personers lif, än att låta arrestera dem. Utsäkten må gälla bvad den kan, men det torde bärvidlag icke vara ur vägen ätt tillämpa det gamla ordspråket: Säg mig med hvem du umgås, och jag skall säga dig hvem du är! sc . X Öm marskalk Mac Mahons resa i landsorten meddelar den öffidiela tidningen för hvarje dag länga redogörelser, Presidenten synes i allmänhet bli helsad med sympati, men ingenting saynnerligen märkligt eller af allmännare intresse har ulldragit Big, om man undantager helsningstalet af en borgmästare, som beklagade sig öfver den rådande stagnationen i alsärerna, tilakrifvande detta olyckliga förhållande den osäkerhet om landets politiska framtid som öfver allt var rådande. Marskalken skall, efter reserentens utsago, med mycken lifligget ha bemött detta yttrande, försäkrande att makten för sju år vore lagd i hans hand och att han ovårade för oräning ock lugn under deuna tid. — Många tidningar ha med anledning häraf sallit öfver den beskedliga landeortsborgmästaron och förobrått honom takilöshet och slora ändra slomma tel, Jag tillåter mig att härom ha Mind egna tankar. Mac Mahon är eåsom talare enlaf de mest otympliga och omöjliga: som nägonstädes kan påträffas, det är honom omöjligt att improvisera tyå sammanhängande meningar när han skall tala offentligt — i ett enskildt samtal uttrycker han aig deromot klart och bestämdt — och det ligger derföre nära till hande att förmoda, det talet, såsom ja också öfligt är, hade på förhand meddelata honom och svaret blifvit sörberedt. Under kejeardömet gick man ännu längre, ty det sörtäljes att myndigheternäs tal vid liknande tillfällen lemnädes särdigekrifna åt dem trån det kejserliga privatkansliet. En seädan god hjelp ekulle säkert mån! gen nödstäld orator önska sig för att lindras i sin förtattarsvodermöda, och man undginge derigenom ocksä att i höga voderbörändes öron rabbla upp löjlighster Såsom i alla tider skett ända ifrån den celebre Upsalaborgmästaren Yttorberg — om Gustaf vore stor, söm stort det är hans namn Han; både solens uppoch nedgång tog i samn— ända till... Men, inga namn. Marskalken-presidenton reser för ösrigt med en sulikomligt militärisk enkelhet i hvad som rörer hans personliga utstyrsel. Han har i hela sitt lif, ända sedan han var pojke, aldrig burit annan drägt än sin unikorm eller en svart bonjour. Efter kriget, när han började att känna af en plågsam rbheumatiem, lät han af marskalkinnan förmå sig att låta göra sig en nattrock — men han har aldrig! kunnat förmå sig att bära den. När smärtorna sätta åt honom och ban ej kan fördraga ett Hårdare åtsittande plagg, bär han en gammal uniformskappa. Samma enkelbet utmärker general Böurbaki. Marskalk Canrobert älskar att bära brokiga västar af kläde eller siden som väckte mycken förvåning hos de unga modelejonen. Bazaine gick gerna om sommaren klädd i en hvit och vid linnekostym och panamahatt. General Changarnier deremot klär sig som en fulländad petit erevs, med ljusa åtaittande pantalonger, hvit väst och blå rock med en liten bukett i knapphålet: Hans peruk är ett mästerstycke af naturlighet, och jag kan icke annat än instämma med dem som säga, att den gamle tappre krigaren till andra försköningsmedel äfvon begagnar asmink! Ocked kallade honom soldaterna fordom: för general Bergamotte, hvilket i denna bemärkelse vill säga ungefär detsamma som gammal Parsymburk. Men lyckligtvis har detta koketteri aldrig hindrat honom från att ha mod och hjerta i bröstet, och man omtalar bland andra drag af nonom ätven följande från sista kriget. Han var med i Meta men utan befäl, blokt och bart —— Sedan hon gått, tog J och ett mildare uttryck.