Göteborgsposten – 28 augusti 1874, sida 1

XII. Då Beryl passerade genom portarne till Starwood och kom ut på den allmänna landsvägen, tryckte hon sitt ansigte mot den våta vagnsrutan och kastade en blick tillbaka på den ogästvänliga boning, som en gång varit hennes mors hem. Den gamla Tudorska bygnaden, som mera liknade ett herresäte än en simpel landtgård, tog sig helt etåtligt ut i den unga qvinnans tycke. Hvilken trygg tillflyktsort det skulle ha varit för henne! Hvilket fridfullt lif hon skulle kunnat föra under detta tak! Hon skulle ha varit en simpel tjenarinna åt sin onkel, om han blott velat låta henne stanna på Starwood: Men hon hvarken grät eller förtviflade. Hon var ung och obekant med verlden, men i hennes okunnighet låg hennes styrka. Hon var beslutsam och allvarlig, hon hade förmågan att beherrska sig sjelf. Hennes gamla lif var förbi. Hennes gamla jag hade försvunnit, då sorgen drabbat henne med sitt hårda slag. Sällsamt nog var hon hvarken förkrossad eller missmodig eller angelägen att dö. Hon hade ungdom och helsa och ett fast beslut att ännu göra någonting af sitt lif, att bygga upp en ny vacker byggnad på den ruin, som Conyers åstadkommit, — Jag skall aldrig mera älska, tänkte hon i det hon såg tillbaka på Starwood; allt det der år förbi nu. Men jag skall under de kommande åren lefva och verka så godt jag kan, och en dag torde jag kanhända till och med komma tillbaka till Starwood och visa min moders bror, att jag, är värd hans aktning. Vagnen började röra sig hastigare framåt och småskogen skymde bort utsigten af byggnaden för henne. Hon var i begrepp att draga bort sitt hufvud från fönotret, då hon fick se en qvinnogestalt komma ut ur småskogen på ena sidan om vägen hållande upp båda händerna i luften med en åtbörd, som skulle vara en uppmaning till kusken att stanna.