Göteborgsposten – 28 augusti 1874, sida 1

ACCCQOQOQOQMA — handlades på kongressen. Den sordne franske diktatorn Gambettas organ Råpubliqne frangaise ser sig neml. i stånd att meddela ett ganska omfattande referat af förhandlingarne. Af detta referat finna vi, att Rysalands ena ombud, baron Jomini, som tillika är kongressens ordtörande, i sitt helsningstal redogjort för Rysslands ställning till kongressen, hvilken redogörelse är af stort intresse, hvarför vi ur densamma återgifva detta: Om det vore möjligt att på ett praktiskt sätt, genom en allmän öfverenskommelse, bestämma, hvad å ena sidan krigets nödvändighet kräfver och å den andra humanitetens solidariska intressen vägra i civilisationens och de mellanfolkliga förbindelsernas närvarande ställning, i det regeringarne och härarne noggrant veta, hvad krigstillståndet berättigar och förbjuder, i det folken kunna på förhand mäta följderna och förutse verkningarne, då skulle obestridligen ett vigtigt steg hafva tagits för att göra kriget ordnadt och minska de olyckor, som ovissheten och okunnigheten, hvilka ännu råda i detta hänseende, ofta förorsaka. H. M:t kejsaren (Alexander) har trott, att dessa spörsmål, så betydelsefulla för det allmännas bästa, skul!e vara af natur att fästa kabinettens uppmärksamhet, hvilka ensamma skulle kunna lösa dem, Det är derför, som H. M:t beslutat hänskjuta dem till deras granskning i en konferens. 1 enlighet härmed har ryska regeringen framlagt ett omfattande förslag, sorgsälligt afdeladt i sina kapiteloch paragrafer; hvilket förslag på det egentligen första sammanträdet hänekjutits till ett utskott, hvaraf äfven det svenska ombudet blef medlem. Redan vid detta möte kommo på tal de anmärkningar, som en del af den europeiska pressen riktat mot kongressens syftemål. Dessa anmärkningar gingo hufvudsakligen ut derpå, att de stora militärstaterna ville stadga en sådan folkrätt, som skulle beröfva de mindre staterna och folken deras motståndskraft, i det att de icke skulle få, till sitt skydd använda äfven det nationala eller frivilliga försvaret emot en inkräktande fiende, utan blott regelbundna härar. Skulle ett sådant kongressbeslut genomdrifvas, då skulle också alla folk, som ännu vilja kallas sjelfständiga och oberoende, tvingas att hålla stora stående härar, kortligen, att införa det preussiska konskriptionssystemet eller något motsvarande, hvilket naturligtvis skulle vida öfverstiga de flesta mindre nationers härkraft. Genast vid kongressens början syntes också de mindre staternas ombud på densamma närma sig till hvarandra i full föresats att bilda en kraftig och enig opposition mot hvarje dylikt befaradt försök från de stora militärstaternas sida. Det såg derför nästan ut, som om kongressen skulle, i likbet med en beryktad talare, komma af sig då den skulle börja. För att åtminstone rädda skenet, måste derför Rysslands ombud, baron Jomini, uppträda och afgitva den förklaring, att de gjorda anmärkningarne, sådana vi ofvan återgifvit dem, icke hade någon grund för Rysslands del; som just räknar det frivilliga nationala försvaret bland sina ärofullaste minnen. Det ville blott ha sådana bestämmelser fattade, att en hvar skulle känna sin pligt, ty Åannara skulle man, genom att sätta oordnade hänförda massor mot kraftigt organiserade härar, löpa fara att skada det nationala försvaret och göra det ohyggligare för sjelfva landet, än för inkräktaren. Denna fråga, som tillhör första kapitlet i första afdelningen, hvilken handlar om Krigförande parters rättigheter mot hvarandra, har, så vidt vi veta, ännu icke blifvit af kongressen besvarad eller löst, utan kommer sannolikt att inordnas bland oafgjorda ärenden. Emellertid finner man af det nämnda referatet öfver förhandlingen d. 12:te d:s, att de smärre staternas ombud uppträdt med stor bestämdhet i ofvan sagda anda, under det att Preussens eller Tysklands militära ombud, general Voigts-Rhetz velat häfda den uteslutande militärismons sak. Så uppträdde vid den förberedande öfverläggningen om kapitlet i dess helhet Hollands ombud, hr Landeberger, understödd af ombuden för Belgien och Schweiz, baron de Lambermont och öfverste Hammer, och yttrade bl. a. följande, aom kan anses vara uttrycket för alla småstaternas mening, äfven Sverige-Norges: Holland är en fredlig nation, hvars 2 nisation är rent defensiv, som icke önskar att inblandadt i kombinationer, hvilka kunna leda det till att angripa en annan stat eller indraga det i förvecklingar, i hänsyn till hvilka förslaget tyckes vara särskildt affattadt. Men om det än önskar att sålunda för all tid lefva i fred med andra stater, är dock Holland. fast beslutet att försvara sig till det yttersta, om det angripes, och att icke beröfva sig något motständsmedel. Hvarje bestämmelse, som skulle i hvad mån som helst lösa medborgarne från den heliga pligten att försvara fåderneslandet genom alla de medel, som stå i dess makt eller som, i stället för att begränsa fiendens makt, skulle stadga som rätt förhållanden, hvilka endast härflyta af den råa styrkans användning, — förhållanden som man kan af nödvändighet underkasta sig, men till hvilka man