Göteborgsposten – 27 augusti 1874, sida 2

va denna ställning, ehuru bladet ännu icke vill afstå från egenheter i detta afseende: I stafningsfrågan äro vi sinnade att göra en eftergift beträffande stafning af utländska ord, och då vi sålunda från framskjuten ställning taga ett steg tillbaka, roar det oss icke att i smyg vika, utan vare det öppet erkändt. För något mer än halftannat årtionde sedan tillläto vi oss att beträffande utifrån lånade ords stafning uttala och söka gifva skäl för den mening: att de flesta af dessa främlingar redan då allmännast statvades i svensk skrift ljudenligt på svenskt sätt efter ordens svenska uttal, och att detta alltså vore regeln; . att de främlingar, som då ännu ej anlagt svensk drägt, helst borde ur språket utsöndras och utbytas mot svenska ord ; men att de främmande ord, som vi tillsvidare icke kunde undvara, borde klädas i svensk drägt, om de icke förut anlagt sådan. Sedan dess hafva 15 eller 16 år runnit hädan, och språkets utveckling har fortgått organiskt derhän, att af 1850-talets utländska ord med utländsk drägt äro åtskilliga utsöndrade ur det bildade svenska skrifspråket och andra, vare sig nu att detta är väl eller illa, fullständigare deri upptagna (assimilerade). å Och så har det inträffat, att det, om vi räknat rätt, i närvarande stund egentligen är sju ord, som utgöra stridsämnen emellan oss och en del bildade läsare. Dessa 7 ord ha vi hittills velat stafva såbär: departemang, suppleang, pangsion, inscheniör, serschant, anschovis, scharad. å än schangtilt!? — höra vi ett hundratal ärade läsare och läsarinnor utropa; ty det är vordet ett slagord, uttaladt och upprepadt en myckenhet gånger i andra tidningar, vid möten och i samtal, att Nerikes Allehanda statvar schangtilt med sch. Men nu är att märka, att det ordet icke förekommer i Nerikes Allehandas ordbok, såsom enhvar lätt kan finna genom att samla och genomögna t. ex. de sista 1,600 nummerna af nämda blad. Om detta ord, som i svenskan vill vara fint, men är stygt, af alla stafvades på samma sätt som af Nerikes Allehanda, — d. v. 8. icke alls stafvades, — så hade vårt språk en — vanprydnad mindre. Det vore friadt från ännu en onyttig snyltgäst. Men nu till de sju orden, som äro för få att upprätthålla -en verksam blokad mellan vår läsarekrets och Ner. Alleh. Intet at dessa 7 ord anse vi för närvarande saklöst kunna umbäras. Då man således tills vidare får dragas med dem, så måste de efter vår uppfattning, likasom 777 andra utifrån lånade ord, skrifvas någotsånär ljudenligt svenskt. Man har då med dessa främlingar två vägar att välja: antingen att jemka stafsättet möjligast efter uttalet, eller att jemka uttalet efter vanliga skrifsättet. . Oss smakar bättre det förra, men det bjuder emot för mången, och vi skola i 4 fall af de 7 falla undan och hädanefter tillsvidare i vår skrift (samt då naturligtvis äfven i vårt uttal) begagna uttryckssätten: departement, suppleant, pensionär och ingeniör. Mänge ha sedan långt tillbaka gått den vägen och säga: departement (icke departemang) och suppleant ; mera sällan, men dock en eller annan gång, får man höra uttalas: pännsion, injeniör. Men beträffande de återstående tre orden är de oss omöjligt att afvika ifrån det stafningssätt, Ner Alleb. hittills användt. Detta skola våra läsare, om ej gilla, dock ursäkta, ifall de behaga taga känne dom om våra skäl, hvilka vi härnäst skola fram lägga.