Göteborgsposten – 26 augusti 1874, sida 1

— Hon hade ej varit der allt sedan sitt besök hos oss det föregående året! Då hon kom hem för att besöka oss, hade hon afsagt sig sin plats under förklaring, att hon ej längre kunde vera lärarinna, emedan hon behöfdos hemma. . Oh, Jenny, Jenny! Och under ett helt år hade hon yarit — hvar? Gud allena vet det. Lady Fortescue hade ej den aflägsnaste aning derom. Jenny hade alltid uppfört sig som en verklig dame ech hade varit en både omtyckt och hedrad medlem af familjen, ett sällskap åt lady Fortescue lika mycket som en lärarinna för hennes barn. Hon hade intagit sina måltider med femiljen och tillbragt sina aftnar i salongen, der hennes musikaliska begåfning blifvit vederbörligen uppskattad, samt af husets gäster rönt den vanliga uppmärksamhet, som egnas en dame. Jenny hade ej haft några tillbedjare, så vidt lady Fortescue hade sig bekant, och denna goda dame blef helt förvånad, då hon erfor, att vår flicka varit borta ett helt år från hemmet, Hon ville knappt tro, att hon kunde vara i London. Jag lemnade detta bus, förödmjukad, förkrossad, djupt uppskrämd. Hvar var hon, vår sköna Jenny? Hvar? Hans röst hade nu blifvit något osäker. 5? — Jag kunde ej resa hem utan henne. Jag skref till min far, att jag var uppehållen i staden. Jag frågade efter henne .på postkontoret. Hennes bref hade blifvit uttagna. Jag skref en vädjan till henne i så bevekande ordalag som möjligt och lade den på posten, men hon kom ej. En vecka förflöt. Jag måste snart resa hem till min far med denna förfärliga hemlighet. Aftonen före den dag, jag utsatt för min återresa hem, gick jag på Regentstreet, olycklig och full af ångest. Ett vackert åkdon for långsamt framåt gatan med fyra gentlemän sittande uti. Jag gaf dem en hastig blick och gick videre. Jag hade ej gått tio steg, då jeg träffade på en qvinna, Bom atirrade efter åkdonet med en något vild bliok och liksom med ett qväfdt anskri på sina läppar. Qvinnans ansigte