Göteborgsposten – 26 augusti 1874, sida 1

— n— — tande jornvägesystom ioko beböfde vidkännaden aldra ringaate kostnad: de erforderlig: jernvägslinierna inom de mera odlade oct befolkade delarne af riket vore fyra engelsk: kapitalister beredvilliga att utföra. Då den föreställningen var allmänt rå. dande; att Sverige var ett kapitalfattigt land då doertill äfven kom den åsigten, som a många bystes, att jornvägarne icke på länge ekulle lemna någon behållning öfverstigande drittkostnaden, innebar gretve v. Rosens plar stora lockelser. Det gälde likväl ett stort och vigtigt statsintresse, och om vid detta tillfälle regeringen gifvit efter. för den idÖ — eller det intresse — hvars målsman grefve v. Rosen var, så är det sannolikt, antingen att ännu några år gått om innan några jernvägar blifvit bygda, eller, hvad vida värre varit, att bela vårt jernvägssystem blifvit allt annat än systematiskt, Mot grefve v. Rosens asgifna förslag uppträdde derför såväl finansministern, frih. Palmstjerns, som ock statsråden grefve Mörner och Gripenstedt med mycken kraft och ådagalade, att ifrågavarande förslag icke inneburo de nödiga garantiorna för jornvägsbyggnadornas ut förande till allmän belåtenhet, hvaremot det högst betänkliga förhållandet skulle inträffa, att de äfven i strategiskt afseende vigtigasto jernvägarne öfverlemnades icke blott till enskilda utan till utländska bolag. Etter lifliga strider antog riksdsgen, i ölvoropsstämmelse med regeringens förslag, såsom grundsats att alla stambanor skulle anläggas, utföras och bekostas af staten. Men i behandlingen af den vigtiga frågan rörande hvilka stambanor först skulle byggas, samt hura stort belopp dertill borde at riksdagen beviljas, deltog icke finansministern, hvars åliggande deremot på riddarhuset utfördes af frih. Gripenstedt. Han erinrade genast ridd. och adeln derom, att mot det af föregående riksdag fattade beslut i jernvägsfrågan (rörande Köping-Hultjernvägen) hade han reserverat sig, enär det då antagna systemet för jernvägsanlöggningar till sjelfva sin grund var felaktigt, en uppfattning af saken, som orsarenheten redan bekrästadt. Men genom det nu fattade beslutet, att hufvudbanorna skulle utföras at staten, hade jernvägsfrågan kommit på den rätta ståndpunkten, och då gälde det att afgöra tre hufvudfrägor; den första: på hvad sätt skola medel till jornvägsbyggnaderna åstadkommas? Derigenom, svarade han, att de medel, som utöfver befintliga och disponibla tillgångar erfordras, skola anskaffas genom ett klokt och ändamålsenligt ordnadt fondsystem. Frågan dernäst vore: huru mycket bör till jernvägsbyggnader anslås? Omkring 5 mill. rdr banko, blef svaret, att utgå under tiden till nästa riksdag enligt regeringens förslag ; ett större belopp kunde svårligen och icke utan öfveransträvgning användas, och al mycken vigt vore dessutom; att icke allt för stora summor i form af statsobligationer på en gång i rörelsen utsläpptes. Den tredje frågan: hvilka jernvägslinier böra utföras? ansåg tal. så böra besvaras: den stora. vestra linien, som af K. M:t föreslagits samt den södra linien från Skåne till Wettern. Men då stora intressen kämpade om dessa liniers inbördes företräden, vore ej lämpligt att göra K. M:t till skiljodomaron, utan borde landets repronentanter uttala en så bestämd opinion, att den blefve för regeringen vägledande. Han uppmanade derföre ständerna till enighet, så att en söndring i äsigtorna icke måtte lända hela frågan till skada. Jag hoppas, yttrade han, att en sammanjemkning i detta afseende må kunva ske och att denna riksdag, då så många andra stora, ja! jag vågar nästan säga sekularfrågor blifvit afgjorda, då t. ex. decimalsystemets införande för rikets mynt, samt mål och vigt blifvit beslutadt; då ett uniformt postporto för inrikes brotvexling blifvit sastotäldt; då den mer än ett århundrade fortgående, samhällsupprörande frågan om skatteförenkling omsider blifvit på ett, enligt min åsigt, lyckligt sätt afslutad; då man väl får antaga att en genomgripande förändring i bränvinsbandteringen blir vidtsgen, och då dessutom så utomordentligt mycket blifvit gjordt för rikets försvarsverk, att denna minnesvärda riksdag, säger jag, ätven måtte blifva den, då, genom en klokt grundlagd och varsamt begagnad statskredit, vi taga det första stora steget, att med anlitande endast af egna hjelpkällor, utan inblandning af utländningen, tillegna oss ett af civilisationens och det materiela välständets förnämsta medel: ett väl ordnadt jernvägssystomRiksdagens beslut uttöllo på det sätt som Gripenstedt förordat. De kunde icke rimligtvis annorlunda utfalla, torde man nu anmärka. Men om man läser riksdagsförbandlingarne och den tidens tidningar, skall man inhemta att inflyteleerika röster höjde sig mot stambanornas utförande genom statens försorg och för jornbanornas öfverlåtande åt bolag, och åt utländska kontraktörer och ingeniörer. Det är otvifvelaktigt att ganska många bona