Göteborgsposten – 26 augusti 1874, sida 1

intagande väsendo. Hon for tillbaka till hafrudstsdan! ensam. Jag hade göromål, det kommer jag ihåg, och hon sade, att lady Fortescue säkert skulle skicka någon till stationen för att möta henne. Under det andra året skref hon till oss regelbundet och omtalade en mängd förhållenden i London och hurn lycklig kon var. Vid årets slut kom hon ej hem såsom under det föregående året. Hon ekref, att hon ej kunde undvaras. Min far var sjuklig denna sommar och längtade efter henne, såsom ett litet barn längtar efter sin frånvarande mors ansigto. Han klagade öfver lady Fortescues sjelfviskhet och undrade på, att det kunde finnas något, som kunde hålla vår Jenny från oss. Det der brefvet, som förtäljde att hon ej kunde komma hem, anlände i juoi och var det sista bref vi någonsin mottogo från henne. Mr (Star nämnde detta uten sinnesrörelse och fortfarande i samma hårda torra ton, som han under hela berättelsen begagnat. — Och pi återsåg henno aldrig mera? — Jag har ej sagt det. Den heta sommaren kom och gick. Min fars onda blef ej förbättradt. Intet bref kom från Jeony, och han gnatade ständigt. Jag skrof flera gånger. Brefven till henne hade alltid haft adressen Poste rostante, London, och jag adresserade dem på samma sätt nu. September gick; och intet bref kom från Jenny. Tidigt i oktober, då min far ejskunde uthärda sin oro längre, tillsade han mig att fara till London och föra hem vår flicka. Jag for, ty äfven jag var orolig, ehuru jag var säker om, att hon ej var sjuk, emedan lady Fortorcuo i sådant fall väl borde ha underrättat oss derom, Jag begaf mig till Portsman-square — jag träffade lady Fortescue — oh Gud, huru uppskakad blef jag ej af de första ord hon sade mig! Vår Jenny hade ej varit i lady Fortescues hus på ett år och mera! Han lemnade fönstret och skyndade öfver golfvet, i det hans stränga drag arbetade konvulsiviskt.