Göteborgsposten – 26 augusti 1874, sida 1

Johan August Gripenstedt. En minneoteckning. Vv. Ännu några år in på 1840-talet voro ganeka många lika upplysta som patriotiskt ainnade män, både inom och utom representationen, temligen eniga derom, att Sverige icke tillhörde de af naturen gynnade länder, der jornvägar i någon större skala kunde åstadkommas, hvadan alla förelag i sådant syfte stämplades som projektmakeri. Våra höga berg, våra talrika sjöar och vattendrag samt våra snövintrar utgjorde raturhinder, hvilka omöjligt kunde öfvervinnas. Dertill kom vår till dogm upphöjda fattigdom — och slutligen, hurn skulle väl jernvägar kunna bära sig i ett så folkoch produktfattigt land? Följaktligen betraktades grefve Adolf Eugöne v. Rosen helt enkelt som en fantast, då han 1845 sökte och erböll K. Mzs resolution å anläggandet alf jernvägar i åtekilliga riktvingar inom fäderneslandet, och när han derefter lät verkställa vidsträckta jernvägsundersökningar, samt å egna och medintressenters vägnar hos K. M:t anhöll om oktroja meddelande för ett bolag med föremål att utföra en jornvägsanläggning mellan Örebro stad och dess hamn vid Skebäck samt Hults lastageplats vid Wenorn, hvilken oktroj d. 28 dec. 1848 beriljades, så betraktades detta byggnadsföretag såsom i högsta grad äfventyrligt och i hvilket endast sådana engelsmän möjligen kunde taga del, hvilka antingen alls icke kände till Sverige eller ej visste utväg för siva pengar. När det sedan visade sig att detta bolag icke blef bildadt, så ansågs denna omständighet bevisa, att det sunda praktiska förståndet lyckligtvis var mäktigare än det modorna jernvägefantasteriot. Men grefve v. Rosen var ingalunda den man, som för en sådan motgång lät sin idå falla. Vid 1850—51 årens riksdsg förmådde han ständerna, om än gensträfvigt, att bevilja åtskilliga förmåner för en jernvägsanläggning emellan Köping, Örebro och Hult, och d. 30 nov. 1852 erhöll grefve v. Rosen oktroj å K. svenska aktiebolaget för jornväg mellan Köping och Hult. Sedan — det iogär måhända i vårt nationallynne— yttrades vida mera glädje än deltagande, då detta. bolag . drabbades af svåra: motgångar; men bestridas kan likväl icke, att den första impulsen till jornvägsanläggningar inom Sverige utgick från grefve v. Rosen och att genom hans energiska uppträdande bröts fördomarne mot jernvägsförotag i vårt land. Men då ständerna beviljade ofvannämnde aktiebolag rästegaranti för 71 mill. kronor godkände ständerna oa ganska betänklig princip, den nomligon att det vigtigaste kommunikationsmedel inom vårt land borda öfverlemnas till onskilda, som associerade sig med utländingar, hvilka skulle tillskjuta de erforderliga kapitalen. Inom konseljen påyrkade Gripenstedt, att, då nu behofvet af jornvägar allmänt blitvir orkändt, borde frågan af regeringen tagas om hand och åtminstone vissa hufvudbanor utföras och bekostas omedelbart af staten: detta yrkande mötte i början motetånd i anseende till företagets stora omfattning, svårigheten att anskaffa medel och nödvändigheten att anlita statsskuldssystemet. Men dessa betänkligheter öfvervunnos. Konungen gillade fullkomligt Gripenstedts åsigt, och följden deraf blef, att en af de första propositioner, som till 1853 års riksdag öfvorlomnados, inneböll förslag angående statens medverkan för anläggande af jernvägar, och nu yttrade v. Hartmansdorff under påtaglig missbolätenhet, Åatt den farsot, som kallas jernvägsfeber, lika litet som koleran kunnat utestängas från vårt land-. Den af regoringen gjorda framstöllning, att såsom grundsats borde antsgas,:det bufvudbanorna skulle anläggas och egis af staten, hvaremot åt enskilde borde öfverlemnas att anlägga sidobanorna, misshagade grefve v. Rosen äfven derföre, att han arag sig, enligt resolutionen d. 27 nov. 1845, ega rättighet at; utföra de jernvägar, hvartill han inom bestämd tid till K. M:t inkomme med planer och ritningar, Han delgaf ständerna en plan, enligt hvilken staten sör erhållande af ett omfatRAR ——