Göteborgsposten – 25 augusti 1874, sida 2

härstammade af en furstlig slägt, sådan såg hon ut. Vår mor dog, då Jenny var tretton år och jag tjugoett. Rarnet sörjde sin mor och led mycket. Hon var min ögoneten. Jag älskade henne och var stolt öfsver henne och uppgjorde planer för henne, och det var jag som öfvertalade min far att skicka henne till en sashiovabel pensionsanstalt för unga fickor. Denna anstalt var förlagd i Brighton. Jenny kom hem under alla ferier och blef allt älskligare och ståtligare och mer lik en förnim dame för hvsrje termin, och jag afgudade henne mer än någonsin: Hon var sjutton år, då vi återkallade henne och hon kom hem för att stanna. Han drog en djup suck och gick åter till fönstret. Beryl var tyst, till dess han återtog sin berättelse, hvilket skedde några minuter derefter. — Vårt hem blef tråkigt nog för vår vackra unga dame, sade mr Star bittert, i det han med ryggen vänd åt Beryl stirrale ut genom fönstret. Hon hade lärt att spela piano och orgel, att tala franska och sjunga på italienska, och henzes smak var alldeles olika vår. Vi — min far och jag — voro ej annat än simpla landtmän; hon var en dame, Gamla Margot, busbållerska då såsom nn, besparade sin älskling alla hashållsbestyren. Jenay gick omkring i huset och sjöng, målade taflor för att hänga upp på väggarne, spelade sin musik, vandrade omkring på fält och i skogar och förde ett lif så vackert, så ljuft och så gagnlöst som en liljas. Så gagnlöst? Jag tror att det ej var gagnlöst, ty min far och jag gladdes öfver hennos närvaro och voro stolta öfver henne. Men vi skulle blifva grymt straffade ! (Forts.)