Göteborgsposten – 20 augusti 1874, sida 1

flera nummer helaade Aftonbladet med uttrycken öfverlöpare, affälling, förrädare. Inom landsortopressen voro förslagets vedersakare de starkaste. Det sörekom till behandlingen i samtlige riksstånden d. 17 dec. 1850. På riddarhuset hade endast en talare uppträdt för, men fem talare mot förslaget och några hade helsats med starka bifallsrop, då Gripenstedt fick ordet. Han erinrade genast derom, att alla, eller åtminstone nästan alla, voro ense derom, att en förändring af det dåvarande representationssättet vore af behofvet påkallad och att särskildt formen för adelns representationsrätt icke lät försvara sig, bvarken såsom rättvis eller lämplig. Denna åsigt underlät G. icke att vid hvarje lämpligt tillfälle uttala, ehuru han väl visste, att det skulle illa upptagas af många inom det stånd han tillhörde, och af de talare, som uppträdde efter honom, påmindes hån också derom, att det just var den af honom så skoningslöst fördömda formen, som nu beredde honom tillfälle att utöfva representantkallet. De, som nu göra sig besvär att genomläsa den på riddarhuset förda diskussionen rörande 1848 års representationsförslag, kunna svårligen bestrida, att dess utmärktaste försvarare var Gripenstedt, ehurn han oförbehållsamt erkände, att det egde stora brister, hvilka han likväl ansåg lätt kunna afhjelpas, så vida grundvalen — samfälda val — antogs, hvaremot det af sörslagets vedersakare förordade exklusiva klasavalssystemet icke var utförbart. Det karakteristiska hos det hvilande förslaget var, att det stälde sig förmedlando mellan de stridande meningarne, hvilket åter klandrades at de radikala reformifrarne. ÅÄr, yttrade G., en medlande, moderat ståndpunkt i allmänhet alldeles falek? År förmedlingen af stridande meningar eller krafter redan i sig sjelf oriktig eller omöjlig? För min del är jag ingalunda af denna åsigt. Jag hyser tvärtom den fasta öfvertygelsen, att i nästan alla det menskliga lisvets praktiska förhållanden ligger det rätta i en sörständig medelväg emellan ytterligheterna. — Att uppatälla en exklusiv eller 8. k. ren princip klingar visserligen mycket väl och ger alltid en viss öfverlägsenhet i diskussionen; men om man förflyttar aig sråa de abstrakta rymderna ner till sjelfva verkligheten, skall man snart frans, att alla dessa vackra system sluta med att vara mer eller mindre orimliga i sina yttersta konseqvenser, mer eller mindre omöjliga i utförandet samt mer eller mindre olycksbringande till sina följder. Sedan tal. anfört åtekilliga historiska exempel till försvar tör sin mening — tilllade han — -jag har endast åberopat dem såsom stöd för den allmänna grnadsats, hvilken jag hyllar — den grundsate som framstår i de eviga lagarne, såväl för den yttre som inre naturen ; som uppenbarar sig i de samhällsinrättningar, hvilka utgöra den ädla produkten af civilisationens framsteg; som tydligare uttalar sig i verldshändelserna och som utgör summan at alla dessa olika vittnesbörd: nemligen den, att det praktiska rätta aldrig finnes i ytterligheterna utan i deras förmedling. — Det hvilande representationsförslaget föll. Det efterträddes af det vid samma riksdag ingifna, af grefve Lagerbjelke uppgjorda och af konstitutiousutskottet adopterade, hvilket var grundadt på Klassval. Vid 1850—51 års riksdag började Gripenetedts bana såsom framstående målsman för frihandelssystemet. Då derom fråga blef i anledning at tullbevillningen, hade redan Sandströmer-lemnat finansportföljen, hvilken interimistiskt ötvertagits af Gripenstedt. Han nödgades derföre försvara det af regeringen framlagda förslaget om tull-lindringarnos upphörande, mot hvilket samma anmärkningar då gjordes, som 16 år senare mot franska handelstraktaten. Stockholms grosshandelssocietet och skeppsrederier hade (d. 12 maj 1831) bestämdt törklarat, att om tull-lindringarne upphörde skulle den svenska handelsflottan gå under, ehuru ett moteatt förhållande ådagalades skola inträffa. Det måhända mest karakteristieka i den debatt som egde ram riddarhuset i berörda fråga var, att då G. med ovedersägliga skäl ådagalade hvarföre dessa lindringar — som icke voro annat än importpremier, hvilka kommo en ringa del af de svenska handelsfartygen till godo — borde upphöra venär rörelsens frihet är det kraftigaste medlet för rörelsens förkofran, så uppträdde den blifoande finansministern, irih. C. A. Palmstjerna mot tull-lindringarnes afskaffande. Mon just denna omständighet, att frih. C. A. Palmstjernas ställning till sribandelsgrundsatserna var en helt annan än Gripenstedts,