Göteborgsposten – 20 augusti 1874, sida 1

drägt, mörk och vacker, med ett småleende på sin akägglösa mun. Han hade nemligen rakat bort sina mustascher och polisonger, och han hade aldrig haft ett mera fördelaktigt utseende än nu. Earlen stod orörlig, och den skarpa blicken ur hans blå ögon tycktes nästan vilja tränga till den unge mannens hjerta. Det var för Conyers en stor fördel, att han ej liknade sin far, Det var en ännu större fördel för honom, att han kunde antaga ett sådant utseende ef öppen frimodighet, som nu låg i hans drag. : Earlen räckte ut sin hand. Conyers fattade den, ej allt för vänligt men dock med aktning och värma. — Det gläder mig att se er, mr Conyers, sade lord Havkhurst. Jag var ej rätt säker på, att mitt bref skulle träffa er. Min förvaltare lemnade det åt era bankirer i London, som sade, att ni fanns någonstädes på kontinenten. — Jag var i Italien, sade Conyers. Jag hade gjort en sommartur genom österrikiska Tyrolen och var på hemvägen. Jag blef mycket uppskakad, då jag erfor det sorgliga öde, som drabbat era nevöer, mylord, ehuru jag fruktar, att jag ej kan uttrycka mitt beklagande på ett tillräckligt grannlaga och passande sätt. — Hm! sade earlen. Var god sitt ner, mr Conyers. Jag har några frågor att göra er, hufvudsakligen samma jag skref om i mitt bref. Er närvaro här torde kunna anses som ett tillräckligt svar, men det är för mycket som står på spel, att jag ej skulle skaffa mig fullkomlig visshet rörande vissa punkter, som ligga mig om hjertat. Conyers intog: den plate, som blef honom anvisad. Harlen satte sig äfven och stödde sin ena arm mot ett ekrifbord. — Jag har tillräckligt förklarat mina skäl och behöfver derföre ej ingå i några detaljer rörande dem, sade lord Hawkhurst. Jag har sett tillräckligt många olämpliga giftermål och gillar ej sålena. Ingen lågboren qvinna