Göteborgsposten – 18 augusti 1874, sida 1

— Och nu, sado hon med djup dysterhet till sig sjelf, hvad skall jag nu göra? Hvart skall jag begifva mig? Hon kunde ej återvända till Villa Belvoir, äfven om hon önskat det, ty hon hade ju redan lemnat ifrån sig den lilla villan. . Hon kunde ej begifva sig till mrs och miss Graham. De hade varit vänner i de goda dagarne, men affallit då de onda kommit för henne. Hon tänkte på Pension de Basset. Det var det enda hem, hon någonsin kännt. Mrs Basset hade fyllt en mors plats för henne ungefär i samma grad som en patenterad officiel äggutkläckare fyller modren-hönans plats för de unga kycklingarne. Beryl hade, då hon var två år gammal, förts till Vevay af sin onkel och en ung irländsk sköterska. Den senare hade stannat qvar i pensionen hos henne, tills Beryl var åtta år gammal, och all den ömhet, för hvilken hon någonsin varit föremål, hade bevisats henne af den irländska sköterskan. Men denna hade blifvit skickad tillbaka till sitt eget land, och Beryl hade sedermera varit öfverlemnad åt sig sjelf. Det var ej mrs Bassets vana att mycket sysselsätta sig med sina elever. Hon hade ej nog stort hjerta att deri inrymma tjugo sådana, ej ens en enda, och hon nöjde sig med att kallt kriticera elevernas sätt och uppförande, sällan. berömmende, ofta förebrående, hållande sig sjelf på afstånd från dem såsom den fullkomliga varelse, hvilken de alla skulle försöka att efterlikna. — Hon måste väl ega ett hjerta, tänkte Beryl i sin bedröfvelse och enslighet. I alla händelser skall hon gifva mig råd. Jag skall gå till henne och bedja henne säga mig, hvad som är att göra. I öfverensstämmelse med detta beslut for hon samma