Göteborgsposten – 18 augusti 1874, sida 1

understöd, isynnerhet sedan statsrådet Gripen. stedt uppträdt med ett glänsande tal, hvari ban först erinrade derom, att K. M:t alldeles icke såsom v. H. antydt, hade velat inhemta, buruvida krig borde sörklaras eller icke, ty derom egde konungen ensam besluta, hvaremot på rådgitvarne allena hvilade ansvaret för hvad de i detia, som i alla andra fall tillstyrkts, gjorde eller underläto. Men innan konungen fattade sitt oåterkalleliga beslut, ville han af ständerna hafva evaret på den enkla frågan, om de på svenska folkets vägnar voro villiga att underkasta sig de uppoffeingar, som af de europeiska förhällandena och deraf nödig blifaa åtgärder å Sveriges sida kunde föranledas. Den åtgärd som vore i fråga hade icke till ändamål att med vapenmakt vindicera Danmarks anspråk på en provins, hvartill dess rätt kunde vara tvist underkastad: det bade tvärtom öppet förklarats, att i det föreliggande fallet komme Sverige icke att uppträda arnorlunda än i förening med de makter, hvilka såsom garanter till de senaste fördragen voro dertill både närmare berättigade och förpligtade. Frågan var således den, huruvida, då Danmark stridde om sina arfländer och kanske snart för sin politiska existens, Sverige kunde eller borde stilla och overksamt blott åskåda en sådan kränkning af folkrätten, och den frågan besvarade tal. med nej. Beträffande åtsr den frågan, hvad utsigter Sverige hade genom sin medverkan att vinna ändamålet, så berodde svaret på det understöd som vi af andra makter kunde förvänta. I detta fall hade svenska kabinettet handlat och komme att handla i full öfverensstämmelse med de stora makterna. Hvad K. M:t gjort och föreslagit hade enhälligt af hemliga utskottet gillats Åoaktadt den kända olikheten i ledamöternas politiska åsigter. — lan har sagt, — fortsatte tal. — att Sverige icke borde vara angripande. Visserligen! Också har ingen fråga varit om någon krigssörklaring å vår sida, utan blott att såsom skyddande räcka banden åt grannsolket i dess strid mot öfvermakten för bevarandet al dess heligaste rättigheter. Jag har utförligare redogjort för statsrådet Gripenstedts uttalanden i denna fråga, enär hans iogripande i Sveriges politik 1863, då fråga uppstod om afslutandet af en alliance med Danmark, hvilket han förhindrade, blifvit klandradt på den grund, att han till Danmark intog en annan ställning sistnämnde år än 1848. Härtill återkommer jag längre fram. Frågan om grundskatternas omsättning och törenkling — utredd af en komit i hvilken landshöfdingen Sandströmer varit ordförande och den verksammaste — hade nu kommit i det skick, att en K. proposition kunde till ständerna aflåtas med förslag, huru den stora reformen skulle genomföras. Både propositionen och stateutskottets betänkande voro digra arbeten. Men hela reformen ogillades, äfven principielt, af de konservativa, isynnerhet på riddarhuset, anförda af v. Iartmansdorik som ifrigt understöddes af Lagerhjelm och Printzensköld, och dernäst i presteståndet. Betänkandet var indeladt i 60 punkter; men vid dotsammas behandling första gången på riddarhuset beslöts, att tredje punkten skulle föredragas först: den var ock både ur principiel och politisk synpunkt af största vigt, ty i den föreslogs — hvad nu anses så riktigt och ändamålsenligt, att man nästan förvånas öfver huru någon strid derom kunnat uppstå — att de ordinarie räntorna skulle för hvarje egendom sammanföras till ett belopp bestämdt i riksdaler silfver, samt för framtiden beräknas och utgå efter medium at 20 års markegångepris. Men i detta förelag aneågo reformens motståndare stora vådor ligga: en olycksbringande skatterubbning skulle uppstå, enär realisationen ej stode på säker fot; tör öfrigt ginge igenom hela förslaget en röd kommunistisk tråd, och man hade ingen visshet om huruvida den egentliga allmogen ville gå in på det nya beskattningssystemet. , För att försvara dessa reformförslag på riddarhnset hade Sandströmer före riksdagens början (1847) blifvit adlad och introducerad. Han kunde nu göra det äfven i egenskap af finansminister, dertill han likväl blifvit kallad sedan den K. propositionen afgifvita. Han försvarade den ofvan angifna punkten med stor skicklighet mot de häftige, stundom personliga anfallen; men han understöddes äfven j på ett utmärkt sätt af sin kollega, Gripenstedt, hvilken framför den förre var en vida mera öfvad talare, skarpare både i logik och replik, samt äfven lugnare, på samma gång han — G. — åt diskussionen gaf en högre lyftning. Men de konservativa vunno dock kupsG och kom så till I — Och nu, sade