Göteborgsposten – 18 augusti 1874, sida 1

———71111152254444515 er Ms RR G I om åtskilliga osteologiska egendomligheter hos d forntida menniskorna; den senare yttrade i sitt fö redag. att sjlätternas befolkning öfverväldigat hålor nas invånare, hvilka fullkomligt dött ut, men denn. slättbefolkning bade ej tagit hålorna i besittning el ler användt dem till bostäder. Vidare anförde h Dupont egendomliga exempel på genom yttre trycl åstadkomma missbildningar af forntida mennisko kranier, hvilket gaf hr Virehow anledning att fram stäla åtskihiga anmärkningar. Virchow godkände icke rasernas fortvaro och yttfade, att odlingen framåtskridande bör bafva inverkat på bjernskahel gen, i syonerhet i tinningregionen. Ur de Ouatrefages uppträdde nu och höll ett med spänd upp marksamhet åbördt och vid dess slut med lifliga bi fallsyttringar helsadt föredrag, hvari han förklarade sig omsatta åsigten om rasens bildande i tidernas längd, men derjemte äfven påpekade, att urtyperna, liksom inom både djuroch växtverlden, så äfven inom menniskoslägtet kunna återuppträda hundratals generationer igenom. Neanderthalskallen vore ett sådant tall af atavism. Den hos parisiska befolkningen, i synnerhet bland qvionorna, så ofta förekommende prognatismen är ett återupprepande aen forntida typ. Med anledning häraf uppstod ett meningsutbyte mellan hrr de Quatrefages och Virchow, hvarefter frib. von Diiben uppsteg i talarstolen, dervid helsad af lifliga applåder, och höll ett utförligt och intressant föredrag om den förhistoriska menniskan i Sverige; vi meddela derur följande: Talaren erinrade till en början om, huru hr de Quatrefages medgifvit, att den antropologiska kraniologien ej vore ännu nog utveckiad för att gifva fullständiga och afgörande svar på de i förhistoriska undersökningar oupphörligt återkommande rasefrå gorna. Liksom man funnit oöfvervinnerliga svårighe:er vid iaktegelserna på Europas fastlandsfolk, hade talaren älven. erfarit sådana svårigheter vid studerandet af den svenska landtbesolkningens hufvudskålar. Huru skilja svear och goter? Harn skilja dessa från den föregående befolkoingen, som vi tills vidare kunna kalla den primitiva? Talaren har undersökt hundratals kranier af den nuvarande befolkningen från alla delar at landet och alltid funnit samma form, hvilken af talaren närmare skil drades. Erih v. Duben uppehöll sig vid dessa iakttagelser öfver det nuvarande slagtet, dels emedan, såsom han sade, han ville visa att här ej funnes mer än en enda typ, med likadana kranier, om ock dessa i något varierade, dels emedan man i de förhistoriska grafvarne också funnit samma form på kranien. Om svear och göter bildat materialierna till den nuvarande befolkuingen, så lydde talarens slutsats, bafva de ej varit två raser, utan en ras, äfven om de vid ankomsten till Sverige skulle hafva egt olika bildningsgrad. I afseende på de förhistoriska grafvarnes kranjer lemnade talaren en mängd intressanta upplysningar, som bevisade att de egt samma form, väre sig från sten-, b:onseller jernåldern. Vi ega, ty vårr, ej plaua för ätergifvandet af dessa upplysningar, hvilka alla grundade sig på de undersökningar, som talaren sjelf anstalt. Han nåmnde bland annat, att de gamla kranierna visserligen äro mycket langre än de nu varande svenskarnes tamt kunna hafva äfven några andra olikheter, men detta utgör icke, yttrade han, något utmärkande kännetecken på olika raser, endast på en utveckling, som var underlägsen den nu varande befolkningens kranier. At 50 sådana skallar, som han undersökt, är det ock, med sa undantag, omöjligt att urskilja flera olika typer än nu för tiden. Skulle man någon eada gång hafva fått tag i en olikhet mellan ett par kranier, försvinner denna åter, så snart man hunnit göra iakttagelser på ett större antal och åt dessa kunnat egna omsorgsfullare detaljundersökning. Hvad frågan om blandad ras hos oss vidkommer, gal talaren mänga bevis mot åsigten derom och yttrade till sist, att om en blandad ras funnits bär, hade olikheterna väl icke hunnit så helt och hållet utplånas under den korta tiden af omkring 1800-år, som förflutit sedan svearnes hitkomst, eller 3 24000, den högsta ålder, som kan tillskrifvas stendösen i Sverige. Målningarne på de egyptiska ornamenten t. ex. visa Oss, att rasernas karakter ej kan så hastigt utplånas. Om man således antager, att stendösens primitiva ras vore densamma som den nuvarande, och att denna är den enda, kunde man fråga, om denna primitiva ras vore, liksom den närvaraude befolkningen, den sveo-gotiska rasen. Denna fråga ansåg talaren sig kunna jakande besvara, men hade ej tillräcklig tid att närmare framställa alla sina grunder derför. Till slut återkom talaren till en närmare redogörelse för de i de gamla grafvarne bittade kranier at undantagsform. Bland hundra i Danmark och Sverige undersökta kranier hade talaren funnit ett halft tjog sådane undantagsformer, bland hvilka fem fråa Danmark och lika mänga från Sverige, trån och med Skåne ända upp i Vestergötland. De hafva alla hittats i grafvar från stenåldern ech härstamma tydligen från en annan ras. Det är de kranier, som hrr Nilsson och And. Retzius tillskrefvo lapparne, och visst är, att några af dem till den grad likna lapparnes, att våra närvarande kranilogiska kun skaper icke räcka till för att ådagalägga någon olikhet. Emellertid gifvas andra sakförhållanden, som visa, att lapparne invandrat norr om Östersjön, och att de aldrig bebott skandinaviska halfön söder om 62:dra graden. Ytterligare materialier måste derföre inhemtas, innan man kan afgöra något bestämdt. Då frih. v. Duben nedstigit från talarestolen, foljdes han åter af de mest uthällande handklappningar. Hr Åittel erhöll nu ordet och beskref åtskilliga fynd af flintsaker, som blifvit gjorda i Egypten för några få år tillbaka. Dessa fynd, som härstamma från den tillelagna flintans tidehvarf, äro synnerligen gamla och hafrra anträffats ett stycke in i Saharaöknen på ett ställe, som i följd af den der rådande fullkorliga bristen på vatten är obebodt och nästan otillgangligt, hvarför det icke ens af araberna plägar besökas. Talaren sramstälde derefter den frågap, buru detta ställe fordom kunnat vara bebodt, och förklarade saken på grund af den omständigheten, att Saharaoknens plats, som bekant, fordom intagits af ett haf, hvilket vid sitt uttorkande ej omedelbart efterträddes af ofruktbart land; iställetegde AAAAA—s )antåg till Vevav och ankom 4311 cm hag