Göteborgsposten – 18 augusti 1874, sida 1

— — — — —— — — dag med bantåg till Vevay och ankom till sin bestäm. melseort, Hötel Monnet, före aftonen. Hon var så nervös och orolig, att hon ej kunde äto middag, men så snart det började mörkna, påtog hon sin slöja och smög sig ut ur hotellet tagande vägen till pensionen. Tjugo minuters rask promenad förde henne till den välbekanta trädgårdsdörren i den höga tegelstensmur, som omhägnade pensionen. Här stod hon några sekunder i pinsam obeslutsamhet. Hennes stolthet uppmanade henne att vända om, men hennes behof voro för tryckande att tillåta stoltheten segra. Med plötslig energi började hon ringa på dörrklockan. Hon hörde portvakterskan gå öfrer gårdev, hörde nyckeln gnissla i låset och dörren långsamt öppnas. Beryl trädde in med hastiga steg. — Jag önskar träffa mrs Basset, sade hon. Säg henne — nej vänta, gif honne detta kort. Hon lemnade portvakterskan ett kort, hvarpå hon förut skrifvit namnet Beryl. Qvinnan tycktes ej igenkänna den beslöjade gestalten, och efter att ha åter låst trädgårdsporten gick hon förut upp till boningshuset. Hon lät Beryl stiga in i salongen och gick att uppsöka mrs Basset, Beryls hjerta började häftigt klappa. — Huru skall hon mottaga mig? sade bon för sig sjelf. Om hon i sin förbittring visar bort mig, vet jag e hvad som skall blifva af mig. VIL Beryl fick vänta nära en halftimma i salongen. Rummet var fuktigt och kallt, ej ett spår af hemtrefnad kunde upptäckas deri. Den stackars flickan — ty så torde det vara rättast att ännu benämna henne trots hennes olyck